Första snön...

Vet ni att det tar 3 sek för en snart 6-månaders Willie Garvin att krångla sig ur tratten, jag har tränat i en vecka nu och blivit snabbare för varje gång. Nyss stoppade matte in mig i hundburen i bilen med tratten och när hon tittade på mig igen så var jag utan tratten, tri trolleri!

Snart tror jag hon, ursäkta ordvalet, skiter i tratten, inte bokstavligen dock:)

Jo nu har vi varit iväg till veterinär Maria och bytt bandage och tittat till såret och vet ni, en tå är faktiskt BORTA! Maria hade laddat upp med många jodopaxtussar att tvätta med men något förvånad konstaterade hon bara att det inte behövdes för det var så torrt och fint och matte som var lite oroligt för att det skulle se läskigt ut tyckte att det var jättefint, men hallå, en ynka liten tå är ju borta, inte en hel tass! Och vet ni vad, jag tror jag har mindre ont nu än innan operationen och jag längtar efter att ta bort bandaget och alla stygnen. I helgen var vi i fjällen men det var inte särskilt kul att behöva gå omkring i koppel hela dagarna. Jag kan heller inte riktigt förstå varför, har jag gjort något eller vadå? Men matte vill inte att bandaget ska bli blött. Jag har fått en fin röd handske att ha på tassen men hon verkar ändå rädd att jag springa bort den och bli blöt och det kan jag i och för sig förstå....

Den första snön dalade iallafall ner utanför fönstret i stugan och snart är det vinter och då ska jag och människovalparna tumla runt i snön och jag ska få åka kälke, vad nu det kan vara...det låter ju lite som kärlek så det är säkert något trevligt.

Nyopererad

Okey, så var man då konvalescent. Vet inte riktigt vad som hände. Åkte bil långt, träffade två kvinnor i gröna kläder, somnade i mattes famn och när jag vaknade stod hon där också men jag var inte i samma goda form som när jag tuppade av. Drogad? Mycket möjligt, hade inte koll bakåt när jag stod på britsen hos veterinären och sköterskan nöp mig så behändigt i kinderna och pratade tokigt med mig men visst stack det väl till i låret, om jag inte missminner mig...

Nu har jag ena tassen i stort bandage och en parabol på huvudet. Den som uppfunnit detta sattyg till tratt, visa dig för mig! Som antenn har den ingen funktion, får inte in en enda frekvens, och som lampskärm, okey, men inte på mitt huvud! Till råga på allt har jag öroninflammation och förstorade tonsiller MEN jag har fått medicin! Pencillin med köttsmak, japp, men det måste vara en människa som hittar på något så dumt. Jag får också smärtpiller som gör mig till en kul kille, men med honungssmak, jag är väl inget bi???? Det måste komma från samma stjärna som skapat tratten. För de som följer mitt öde kommer jag att skriva mer när jag gjort en check av tassen, bandaget ska av på måndag och bytas om jag inte lyckas ta av det innan, men matte är som en hök! Även om jag är lite skäven nu så går jag från klarhet till klarhet vad gäller mitt utomordentliga utseende. Kvinnorna faller som furor, senast nu två veterinärer som öst beröm över mitt vackra gordon setter huvud. Vad månde bliva, Casanova, Don Juan? Champion säger husse som vanligt förstås och det låter något det eller varför inte kantarell?

Lugn bara lugn...

Bara lugn alla mina fans! Min tass är bättre och ni som väntar på en operationsberättelse får hålla er ett par veckor till, för det är vad matte tycker att vi kan vänta. Hon säger att jag ska få lite mer tid att mogna fysiskt. Psykiskt däremot är jag mycket mogen:) Jag har fått höra att min husse var väldigt emot att skaffa en Gordon setter igen. Han brukar säga att det höll på att sluta med skilsmässa (vad nu det betyder) innan jag släntrade in med min ljusblå matkopp och gröna gosefilt. Nu är jag husses champion (vet inte vad det betyder heller men har en vänligare klang) både vad gäller utställning och jakt, jisses, betyder det att jag har mycket att leva upp till eller betyder det att jag bara kan fortsätta vara Världens bästa Garvin?

Nu har jag börjat tycka att det är roligt att komma till matte och husse igen när de ropar på mig. Oftast betyder det att om jag kommer dit får jag efter en liten stund fortsätta med det roliga jag var tvungen att avbryta, i mitt fall oftast springa! Matte och husse hade ett euforiskt (ja jag är 5 månader och kan sådana uttryck) ögonblick häromdagen när vi var där husse jagar älg. Husses farbror har kalkoner och de rymde ifrån sitt hägn och mitt bland dessa ENORMA fåglar stod jag. De luktade inte så mycket fågel kan jag säga, mest skit om jag ska riktigt ärlig men ivrig blev jag förstås när de började kackla och löpa amok. Husse ropade stanna och satte upp handen i luften och DIMP ramlade stjärten i backen. Sen satt jag där och medan man började samla ihop kalkonerna ropade husse, hit, och jag kände helt enkelt att det var dags att avlägsna sig bort till honom och tro mig, jag hade inte en enda fjäder mellan tänderna. Men next time säger jag bara, så kanske det blir en kalkonstek;-) Husse får väl helt enkelt komma ihåg att ta med bössan nästa gång.