Kiss

Har ni sett hur stora, starka, ärrade hanhundar lyfter sitt ben och skvätter en tre, fyra droppar kiss en sisådär femhundra gånger vid en promenad med hussar och mattar. Jag har inte riktigt förstått detta.....för det första, när man kliver utanför dörren så behöver ju blåsan tömmas innan promenaden kan inledas för vilken hund vill gå runt kissnödig? Sedan denna oerhört obekväma position av kroppen när man istället i farten bara kan sjunka ihop och lätta på trycket.

Jag kan berätta att min husse nu hotar med att påskens fjällträning är inställd. Han tycker att jag är lite för PÅ när det gäller jakten och nu har det plötsligt börja infinna sig en del ripa intill vår stuga. Jag har hört hur han och matte sitter och pratar om Lina och hon är säkert trevlig men idag såg jag matte var ner i förrådet och grävde fram en knallorange historia som hon lindade ihop med ett nostalgiskt leende och en lite tår i ögonvrån. Lina, okey inte tiken Lina utan lina som i springinteefterfågellina.

Igår var vi på kurs min husse och jag. När vi kom hem så ramlade vi ihop i en varsin hög och bara pustade, fröken kör hårt med oss båda två. Fröken säger att jag är lik min allra käraste syster som hon haft i en klass före mig. Det är jag så gärna men matte säger att jag gått från klok till tok/WG

Tänk vad tiden går fort. På många sätt, ena dagen är man en liten valp och sedan vips börjar familjen prata om att jag blir 1 år snart. Tänk också hur länge det kan kännas när matte och husse inte är hemma men när de är hemma igen så är det som om de aldrig farit iväg, har de egentligen det och vad var det jag funderade över alldels nyss? Nog med filosofi på en stund. Jag är numera friskförklarad och jag åker skidor mest varje dag, ja alltså min matte och husse åker skidor och jag SPRINGER, i paradiset skulle jag vilja säga för det måste vara där jag bor. Ja jag har ju två paradis förstås. Förra helgen när vi var till stugan så brann det till uppe i knoppen kan jag säga och det var en ljuvlig resa att segla efter en ripa utför fjällkanten i slowmotion med en gestikulerande anhörig bakom och med ett vagt s-t-a-n-n-a som träffade min trumhinna och sedan lika snabbt virvlade iväg och försvann. I en knapp minut sprang jag som aldrig förr, jag är ju setter så det blir en bit mark man hinner avklara men så var ripan väck och visselpipan träffade mitt inre som ett pistolskott, javisstja, jag var ju inte ensam, jag hade ju den där jaktidioten (nej inte matte) i släptåg. Nu så här i efterhand är det något som hänt med mig, jag känner en viss målmedvetenhet i det jag gör, man skulle kunna uttrycka sig så att jag blev vuxen där på fjället......paahhh, NOT!!!! Men kul var det!

Som sagt så är jag numera friskförklarad, vad tror ni min älskade familj gör för mig då? Bakar en tårta? Köper leksaker?Skjuter en älg och låter mig gnaga på skånkarna?????? Nej, de släpar iväg mig på dressyrkurs, IGEN. Jag vill tacka min familj som gjorde detta möjligt bla, bla bla. Det är tacken det. Och inte någon ny kurs med en liten 4-årig lärare som ger mig köttbullar och prinskorvar. Nej, samma gamla (visserligen söta) pedagog med samma gamla tråkiga inställning till "världensbästagarvinskagåförst". Och ska ni tro att jag tänker göra tillvaron lätt för hussar och mattar genom att agera genomlydig snart ettårig gordon setterhane, nja, nej inte jag, jag har aldrig någonsin tidigare varit på någon kurs och jag har aldrig i hela mitt liv sett andra hundar och jag har aldrig, aldrig, aldrig lärt mig någonting alls i hela världen, så det så. Så jag säger bara: Lycka Till! Över och ut för den här gången/WG