Manschauvinist javisst!

Jag har glömt bort hur man gör när husse och matte (alfapappan och alfamamman) kallar på mig. Eller så har jag blivit döv....matte säger att jag bara är olydig för det har hon läst men jag vet inte riktigt det jag. Egentligen är det väl så här att jag har kommit med liv och lust och fått en godisbit men tyvärr har det varit inslag av att jag fått koppel eller lyfts in i bilen vilket gjort att jag tvekar och sätter mig en bit ifrån. Nu är frågan hur bestämd ska matte och husse vara? Inte alls eller mycket bestämd? Jag är ju bara 15 veckor....visst borde de veta bättre som haft två av min sort förut men icke! Tacksam för förslag!

Sen till min sjukdomshistoria, förutom fågelinfluensan (det måste väl heta det när man blir eld och lågor över fåglar i varierande storlek) så drabbades jag igår av att ena framtassen slutade fungera. Det gjorde så ont att jag bara skrek när jag råkade kliva på den. Min hårt prövade matte undersökte den noggrannt men jag skrek till henne att den måste vara bruten! Så kändes det!! Eftersom min matte är av den oroligare sorten var det tur att Moffa var här och kunde se min prekära situation, annars hade ingen trott på henne när hon skull förklara hur ont jag hade. De hade bara ryckt på axlarna och sagt att hon är överbeskyddande. Veterinärsamtal igen (klippkort kanske skulle införas) och en tid. Matte frågade veterinären om det var okey att ge mig mat innan besöket och det var det. I och med skrammlet av de små ljuvliga kulorna i matskålen så skedde något mirakulöst, jag kunde gå, I can walk again!!!! Efter timmar av outhärdliga smärtor. Något stapplande till en början men sedan obehindrat. Min matte avbokade förstås tiden men nu börjar hon fundera på om det hon läst om Gordon setter hannar, att de skulle vara lite av manschauvinistiska med sina kvinnliga ägare, skulle stämma....Jag vet inte det jag...

Jag hörde husse och matte prata på kvällen om oron för en avsaknad baktå som fanns till en början (en gammal krigsskada) som hittills inte varit något problem alls. Istället har jag haft magsjukor, ögoninflammation och nu ett avancerat brott på tassen;-)Och så denna kroniska fågelinfluensa. De ska härdas människorna! Och ikväll blir det kanske fjällen igen, hi, hi, vad månde jag hitta på då?! Fortsättning följer...

FF, KF och ADHD

Okey så här är det, jag har varit till Fäviken Game fair, ett ställe med klass om jag får säga det själv. Jag viftade uppskattande åt själve Greve Noppe Lewenhaupt, åt souvas och förgyllde hela tillställningen i allmänhet. Min alfamamma tyckte jag skötte mig utmärkt, nyfiken och orädd som jag är. Tyvärr fick jag insikten att inte riktigt alla älskar och uppskattar mig. En liten ful (och det får jag säga) terrier hade mage att nafsa efter mig när jag nosade på honom. Men man får ha förståelse med honom, 20 cm hög och fullvuxen, vad ska man säga....Själv växer jag så att det knakar, mina ben är något för långa för vad min hjärna hunnit förstå så ibland snubblar jag på den nedersta delen som de andra kallar tass, jag tycker för tillfället mest det går under benämningen bihang. Annars är livet rätt skönt, tyvärr hittade jag ett något mosigt, väldigt dött och oidentifierbart djur i stugan som slank ner och fyllde magen på ett behagligt sätt men som lämnade min kropp kraftigt genom två kroppsöppningar. Alfamamman trodde nog jag skulle kasta in handduken och värmde upp bilen för ilfart till Norge eller Falun men alfapappan som är mer av den starka sorten (hmmm) bromsade det hela en stund så att jag hann hämta mig lite och nu är jag på G igen. Men det ligger ett outtalat hot i luften här hemma om koppeltvång, de skulle bara våga....Min vän Sven och jag har ju planer på hur vi ska ta oss in i fågelhägnet hemma hos honom till hösten och då är det FF och KF som gäller, på tal om bokstavskombinationer, alfamamman säger att jag är ADHD när jag är som mest vaken, jag föredrar WG. Över och Ut!

Jag tror jag kan det

Åh vad jag är läraktig! Jag bara lär mig och lär mig och lär mig hela dagarna. Jag kan sitta, jag kan komma på inkallning, jag kan stå på både gråsparv och skängelmy. Jag kan hämta allsköns ting och bära hem dem till min flock. Jag kan hoppa högt och fort och jag kan äta stora mängder och sedan hicka. Jag kan klippa klorna och borsta pälsen och jag kan peta öronen med tops. Jag kan skälla på ytterdörren när jag är bajsnödig och jag kan säga till alfaföräldrarna på natten när jag vill gå ut. Jag är nog bara bäst när det gäller tror jag och grädden på moset är nog att jag faktiskt också är bäst när det inte gäller.

På onsdag är jag 12 veckor, tänk vad tiden går, jag har varit snart en månad i mitt nya liv, det gamla minns jag inte så mycket av men min alfamamma brukar vara glad att jag har den bakgrund jag har. Inte så tvivelaktig bakgrund som min namne från Agent X9 utan en stabil uppväxt med en fostrande mamma och med mycket kramar från 3 vackra, unga flickor. Jag gillar kramar förstår ni och att ligga i knäet på någon jag tycker om, jag tycker också om att få följa med och det gör jag alltid.

När du ser att någon sätter på sig sina stövlar, kan du vara ganska säker på att Något Spännande ska hända, glöm aldrig det! WG

Magsjuka

Jag har fått min alldeles första magsjuka. Det som började i dur på en solig sandstrand full med allsköns läckerheter slutade i moll hos veterinären med blod i bajset. Ja moll och moll, veterinären visade sig vara en mycket kelsjuk kvinna, precis som min alfamamma.

Tänk att lite bajs från en gås kan ställa till sånt obehag, eller var det den där geggan som luktade så delikat eller kanske någon av örterna jag avsmakade...vem vet, iallafall så äter jag numera majsvälling, risavkok och ngn god smörja på burk.

Förutom min första magsjuka har jag varit med om en riktig skräckupplevelse. var och hälsade på en god vän i min egen storlek en som (utan att ha nämnt det innan) har 4 st äldre vänner varav två höll på att äta upp mig! Jag sprang det fortaste jag kunde med min allra mest skräckinjagande pälsresning (både fram och bak för säkerhets skull). Jag visste inte vart jag skulle ta vägen men då kom alfamamman med stora kliv och styrde upp situationen och skickade iväg 30 kg:s klumparna, Kom igen om två år skrek jag efter dem när de lommade iväg!