Jag har glömt bort hur man gör när husse och matte (alfapappan och alfamamman) kallar på mig. Eller så har jag blivit döv....matte säger att jag bara är olydig för det har hon läst men jag vet inte riktigt det jag. Egentligen är det väl så här att jag har kommit med liv och lust och fått en godisbit men tyvärr har det varit inslag av att jag fått koppel eller lyfts in i bilen vilket gjort att jag tvekar och sätter mig en bit ifrån. Nu är frågan hur bestämd ska matte och husse vara? Inte alls eller mycket bestämd? Jag är ju bara 15 veckor....visst borde de veta bättre som haft två av min sort förut men icke! Tacksam för förslag!
Sen till min sjukdomshistoria, förutom fågelinfluensan (det måste väl heta det när man blir eld och lågor över fåglar i varierande storlek) så drabbades jag igår av att ena framtassen slutade fungera. Det gjorde så ont att jag bara skrek när jag råkade kliva på den. Min hårt prövade matte undersökte den noggrannt men jag skrek till henne att den måste vara bruten! Så kändes det!! Eftersom min matte är av den oroligare sorten var det tur att Moffa var här och kunde se min prekära situation, annars hade ingen trott på henne när hon skull förklara hur ont jag hade. De hade bara ryckt på axlarna och sagt att hon är överbeskyddande. Veterinärsamtal igen (klippkort kanske skulle införas) och en tid. Matte frågade veterinären om det var okey att ge mig mat innan besöket och det var det. I och med skrammlet av de små ljuvliga kulorna i matskålen så skedde något mirakulöst, jag kunde gå, I can walk again!!!! Efter timmar av outhärdliga smärtor. Något stapplande till en början men sedan obehindrat. Min matte avbokade förstås tiden men nu börjar hon fundera på om det hon läst om Gordon setter hannar, att de skulle vara lite av manschauvinistiska med sina kvinnliga ägare, skulle stämma....Jag vet inte det jag...
Jag hörde husse och matte prata på kvällen om oron för en avsaknad baktå som fanns till en början (en gammal krigsskada) som hittills inte varit något problem alls. Istället har jag haft magsjukor, ögoninflammation och nu ett avancerat brott på tassen;-)Och så denna kroniska fågelinfluensa. De ska härdas människorna! Och ikväll blir det kanske fjällen igen, hi, hi, vad månde jag hitta på då?! Fortsättning följer...
Åhh, lyllos dig om det blev fjällen, jag längtar också.
SvaraRaderaDet där med att komma...jag förstår vad du menar. Jag visade min nya sida av detta igår då jag och min bästa människa (matte) var ute och gick. Helt plötsligt har jag upptäckt att det finns en massa goda lukter och när jag är riktigt i gång och ska lukta på något eller ta reda på något - då ropar hon! Jag kan väl inte göra två saker samtidigt, fast om sanningen ska fram så hörde jag inte riktigt att hon ropade och helt plötsligt stod hon bara bakom mig och tog ett lite bestämt tag i nacken och ruskade om mig lite och sa med den där bestämda tonen- HIT sa jag och så sprang hon iväg. Jag förstod direkt att nu gäller det, så jag sprang efter i full fart och då blev hon jätteglad och sa att jag var bäst i världen (vet jag väl!). Som jag har förstått det så är KOM inte ett så allvarligt kommando men däremot HIT är ett absolut kommando(jag vet t ex att lillmatte inte får ropa det till mig) men det där tror jag är lite som man bestämmer i sin familj. Hädanefter ska jag försöka bättra mig, i alla fall de gånger då det inte är något spännande på gång.
Jag förstår att du också har råkat få lite för långa ben, jag hoppas vi växer i dem snart. Idag sprang jag rätt in i bron, frambenen emellan ett trappsteg och bakbenen emellan det andra, sedan kunde jag knappt gå på någon fot. Jag sa inget men matte lyfte upp mig och frågade när jag ska börja tänka mig för (jag springer ofta in i saker, ramlar och slår kullerbyttor och så). Jag har hört hur mina människor pratar om att jag lever farligt men det tror jag inte: livet är härligt och man måste ju våga lite (önskar bara att min avståndsbedömning vore lite bättre). Ha det bra och krya på dig så hörs vi hälsar Chippen