Förskola och döda järpar

Människovalparna har börjat på förskola, det verkar kul för dem men icke för mig. Det innebär att jag är ensam ca 2 timmar varje dag (matte är med dem på inskolning, ja jag vet, något med skor men mer vet jag inte....) Som tur är finns det något som kallas virus på förskolan, vet inte om det är någon annan människovalp men det är något som gjorde att mina bröder valde att stanna hemma redan efter 4 dagar. Matte svär ve och fasa och undrar över nyttigheten med förskola och jag håller med henne! Så nu är de hemma igen med rinnande näsor (för alltid hoppas jag) och vi kan leka med Pipen oavbrutet. Matte brukar gömma honom och jag får snällt sitta och vänta men sen brakar det loss och jag kan säga er mina vänner att jag hittar honom ALLTID, idag trodde matte att hon var slug och lade honom högst uppe på bokhyllan men min Pipen har en säregen doft (människovalparna kallar den Blää) så det var en lätt match.

Som ni ser på bilden så har jag och min husse haft ihjäl en järptupp, ja den bjöd kraftigt motstånd och ett tag höll både jag och husse på att stryka med på kuppen men som den stående fågelhund jag är såå....hmmm....STOD jag ihjäl den. Oj nu kommer matte och säger att så var det väl inte...nää så var det väl inte, jag plockade den från ett järpträd, nähä inte det heller, jag smög mig fram och hoppade på den när den satt på marken och åt gräs...nähä....okey, den flög in i farmors fönster och var död när vi hittade den, NÖJD???? Men nu så har jag iallafall en morkulla i frysen och faktiskt två (!) järpar, för idag låg ännu en död järptupp på farmors gård, vad är oddsen för det? Och vad är oddsen för att en 7 månaders Gordon setter har 3, jag förtydligar, 3!!! jaktbara fåglar i frysen!!! Och vi har inte köpt en enda av dem. Hurra för Garvin, världens bästa Garvin!

PS Jo jag och kusin Viggo ska också börja på förskola och då tänker iallafall jag lämna människovalparna hemma ett par timmar så de får känna på hur det känns och jag tänker ha JÄTTEKUL! DS

Jag, en jakthund!

Hallå, här är jag igen, redo för ett nytt inlägg! Bilden är tagen i stugan och där är det snö vill jag lova. Barnen är mina människovalpar och den svarta ostkroken, det är jag, jag fick känna på snön en kort stund trots att jag var bandagerad. Tänk vad tiden går, är nog snart 7 månader känns det som och min käre husse säger att det är dags att ställa lite högre krav på mig. Jag är ganska lättlärd som ni säkert förstår och nu hörde jag husse säga häromkvällen till matte att hon inte fick börja slöa med träningen, först trodde jag det var hennes träning, tycker att hon börjar bli lite slappare i hullet, men det visade sig vara min träning. Husse säger att jag inte blir genomarbetad om det går för lätt och hon ger efter på kravet. Japp, jag kommer på hit men provar att sätta mig på lite olika ställen kring henne. Men nu är det slut med det tydligen. Matte tycker det var synd att hon inte hann med att gå förarutbildningen, hon skulle vilja ha lite mer ledarkunskaper säger hon för det är tydligen husse som haft "huvudansvaret" förut med de gamla hundarna och han grejar jag inte med i onödan kan jag säga. Ni ska se mig gå fot med honom, som en lydnadschampion. Med matte, nja, som en 7-månaders kanske...

Spårträningen men kusin Viggo uteblev. Försökte få matte att hänga upp en rådjursklöv i ett träd men icke!

Men igår fick jag följa med henne till Andersön och slippa kopplet och springa för fullt för första gången efter operationen. Och oj vad jag sprang, men något annat infann sig också och det var en känsla av att jaga. Vinden var perfekt för min stora fina nos och jag sökte ut på åkrarna för att sedan dra in på söket i skogen. Det var gammal, fin urskog med höga stammar så matte såg mig och jag återvände till henne med jämna mellanrum. Jag var dessutom inte rädd alls! Det var bara härligt och matte slängde sig på telefonen så fort vi kommit till bilen och ringde husse som är i Göteborg och SKRÖT om mig! Han höjde förstås inte på ögonbrynen, han vet ju vem jag är!

Tassen den känns riktigt bra, lite öm efteråt men jag har ju faktiskt amputerat en tå för bara 3 veckor sedan. Över och Ut!//WG

Tänk om jag svälter ihjäl kära, lilla matte....

Jag har fått min tass tillbaka, efter två veckors bortavaro har den återvänt, i ganska skabbigt skick kan jag lova. Vet inte riktigt vad den varit ute på för farligheter. Kanske är det tassen som är det sjaskiga förflutna som min namne Willie Garvin har....Iallafall behöver den tvättas nu, hela tiden! Matte förstår inte detta, hon morrar åt mig om jag tvättar för mycket, jag fattar inte, hon duschar ju varje dag, min tass har varit borta i fjorton dagar, då behöver den tvättas och det REJÄLT! Den är lite läskig att kliva på också, känns lite vinglig och öm. Maria har sagt att jag ska ta det lugnt en vecka till men sen ska jag få gå för fullt, ni fattar va vad det innebär? Bäva månde, eller:))

Kusin Viggo vill att jag ska hänga med och spåra vilt på söndag, hans matte springer runt i skogen med en rådjursklöv, ja ni vet de här knepiga människorna, och gör ett spår som Viggo sedan följer. Han är bra på det min lillkusin fast han bara är 6 månader men husse säger att retrivers är så....undrar om jag är så, matte undrar också...sedan undrar hon om det är fel att prova en setter på detta, om hon kan förstöra något för framtiden...husse tror inte det och jag tror inte det heller, vad är det värsta som kan hända? Att jag börjar jaga rådjur, ja jisses, tänk om jag börjar jaga rådjur....då går det undan kan jag säga. Huvva säger matte nu och ryser...men om någon därute vet om en setter kan lära sig spåra utan att för den skull riskera någon annan färdighet så tar hon tacksamt emot svar på den undringen.

Min husse fyller år idag, han är verkligen jättegammal, gammhundarna i familjen blev 11 och 12 år och de var gamla men husse är 39! Det är knepigt att matte kan ha honom hemma...men han äter ju bra och rör sig tämligen obehindrat även om han har lite ont i kroppen och han är hyfsat pigg och klar i huvudet. Han ska på älgjakt i helgen igen och då blommar han upp som en unghund igen. Vi får ta ett år i taget säger matte och blinkar åt mig.

Är ni fortfarande hungriga mina kära kullsyskon? Jag har faktiskt tappat min fantastiska aptit och Maria säger att det inte beror på halsen för den är fin, husse säger att det är för att matte klemat med mig under första operationstiden och blandat i lite extra mjuk mat i torrkulorna, matte tror att det är det och att jag varit så orörlig en tid, även en tid innan operationen var matlusten på nedåtgående och då tolkar matte det som att jag hade ont. Jag tror matte är en riktig analytiker, hon funderar över allting (mest om oss valpar i familjen) och oroar sig, ofta helt i onödan...Husse säger: ställ fram kulorna och äter han inte dem så ta bort dem igen (menar han sina eller, grrr), Maria säger: en hund svälter inte ihjäl självmant så ge honom bara torrfoder tills han äter igen. Men jag vet inte, visst har väl små värnlösa, valpar svultit ihjäl förr, eller hur matte...

Pipen och Jag

Får jag presentera min vän "Pipen", han är hund som jag, busig som jag, något tilltufsad som jag men trogen ända in i märgen och ljuvlig att kela med (låter som mig även det med). Jag fick honom av momma när jag träffade henne första gången, hon hade varit på semester och köpt honom i en hundaffär, hon köpte en till likadan till kusin Viggo. Pipen har en pip i magen som låter när jag biter på honom men det gäller att träffa rätt och det gör jag förstås varje gång. Jag vet ärligt inte om Viggo fattat galoppen än men jag piper på honom alla tider på dygnet, Pipen alltså inte Viggo. Viggo och jag har inte träffats på länge, jag får inte för matte för hon tycker vi busar för mycket och min tass måste läka först...det börjar bli segt, jag och tvillingvalparna klättrar på väggarna, vi vill ut och ruscha runt. Människovalparna får inte springa ut själva här på Frösön (inte jag heller) och nu när jag är justerad så blir det inte så mycket utevistelse för dem heller eftersom jag behöver passas. Men vi leker så vilt med alla leksaker att mattes päls börjar skifta i grått uppe på huvudet. Människovalparna har en låda med gosedjur som man drar ut och jag brukar lurpassa på den lådan och så fort den åker ut en bit så snor jag ett gosedjur och drar iväg, förhoppningsvis ser ingen men tyvärr gör de nästan alltid det men då brukar jag få Pipen och han kommer som en glad överraskning varje gång! PIPEN ropar jag och biter honom i magen femtusentrehundra gånger.

Idag bet jag nästan igenom bandaget för det kliar så infernaliskt och matte som sett gult snusk och lite blod i bandaget när hon skulle byta drog iväg med mig till Maria för hon var rädd för infektion...Det var det!!! Men mellan trampdynorna, inte i såret:) Jisses vad matte var lättad efteråt. Så nu har jag stjärtsalva på tassen, människorna är inte kloka men det ska tydligen vara bra. När jag kom till veterinär Maria så pep jag och trampade i väntrummet och matte tänkte att: Jaha nu har han blivit rädd för veterinären, det är ju inte så konstigt, men det var ju för att jag ville in till Maria, jag känner ju henne och hon pysslar så mysigt med mig och min tass, jag tror jag är lite kär i henne! Och idag fick tassen bada i en liten kopp och när Maria kramade ur vattnet så gjorde det inte ont alls. Jag blir norg bra igen, det känns så, på måndag ska stygnen bort, håll tummarna för att det blir så! Slick och Hopp/WG