Fjällen, Fjällen Fosterland

Ja så börjar äntligen solen att klättra över Västfjället/Sällsjöfjället och hela familjen har varit i stugan. Det är en fin stuga vi har och den ligger alldeles vid foten av fjället. Vi har en egen kälkbacke och alldeles egna små husdjur i ett köksskåp. Tyvärr har jag aldrig sett dem i livet för husse brukar sätta ut små giljotiner gillrade med ost och där avslutar de sina dagar. Jag brukar tänka på det att de måste ju dö lyckliga, doften av ljuvlig ost, kanske en bit i munnen och sen ser de ljuset. Matte tycker förstås inte om det, hon är ju djurens kvinna på barrikaderna, men hon är inte så förtjust i sorkbajs heller.

Jag mår riktigt bra kan jag tala om för er som undrar, jag ska på återbesök denna vecka för koll av min hals men det är stor skillnad på min ork. Jag flyger fram och matte pustar efter med kameran i högsta hugg för att få några fina vinterbilder men det är inte helt enkelt kan jag säga, att fånga världens bästa Garvin in action på bild.

Igår kväll hade vi dock ett smärre blodbad hemma och jag var som vanligt huvudpersonen. Husse klippte mina klor men råkade av misstag klippa lite för mycket och jisses vad det blödde. En liten ynka klo och det var blod överallt. Två timmar höll det på, matte fick stopp på det emellanåt men när hon släppte min tass så var jag ju tvungen att tvätta det och så var det full fart igen. Till slut blev det till att pudra klon med potatismjöl och packa in den i ett bandage ala amputerad tå igen och jag blev som ett litet lamm. Matte sa att jag såg lika liten och bedrövad ut som när jag gjorde tåoperationen och jag bet heller inte på bandaget för det har jag lärt mig en gång. Det var för övrigt samma tass:( Men idag är jag fit for fight igen och matte ska inhandla lapispenna (om det finns kvar) eller om det var skilsmässa hon sa;)

Tillbaka till mina fjäll, den första kvällen skulle vi gå en lite sväng upp på fjället, husse behöver göra det det första han gör när han kommer till stugan, han hinner bara slänga in väskorna så lämnar han den övriga familjen och tar med mig upp på fjällkanten, matte hon står med matkassar och frusna barn men det är som om det är någon tyst överenskommelse att det ska vara så, det var nog så innan jag kom också, med de gamla hundarna Bumbee och Race.

Iallafall så drog vi iväg min husse och jag och jag hade nog hunnit 25 m fram till en vägbom så stelnade jag till, ja jäklar vad det luktade ripa. Husse såg lite tveksam ut, någon fågel hade ju inte varit så nära stugan tidigare men eftersom jag stod så fint så skickade han fram mig. Där i en grop i snön låg en vit, fin fjällripetupp som antagligen flugit in i bommen och helt enkelt dött och JAG hittade den. Ja ni vet förstås var den fågeln finns idag, i våran frysbox. Hur många är de nu, fåglarna i boxen? Fyra va och jag är bara 10 månader!

Nu ska jag natta mina brorsor så jag får ha matte för mig själv en stund, jag ska sitta i hennes knä har jag tänkt, det gör jag ofta. När jag var liten gjorde jag mest hela tiden och jag älskar att krypa ihop där även nu. 20 kg Willie Garvin, det är MYCKET kärlek det!