Åh vad roligt!

Här är jag igen!!! Visst är det väl så att det killar lite extra i magen när ni ser att jag formulerat ännu ett genialt inlägg. Jag planerar att dyka upp lite som Garvin i lådan, när ni just slappnat av och minst anar det så är jag där med några visdomsord. Det är visst 5 månader sedan sist. I mitt liv går 5 månader rasande fort. Jag är inne i en viloperiod vad gäller jakten men inne i en träningsperiod vad gäller, iallafall, husse. Han behöver få upp flåset tills vi ska klättra uppför branterna i stugan igen i höst. I vintras var det skidor som gällde med både husse och matte men nu cyklar jag med husse. Eller rättare sagt jag springer och drar honom och han sitter bekvämt tillbakalutad på sin Skeppshultare. Matte är lite lat i sommar, men det lär hon får sota för när vi ska bestiga berg.

Familjen har varit på semester, de åkte långt bort med flygplan och lämnade mig hemma. Valparna sa att det var för varmt för mig och att jag skulle få sand i öronen och att det fanns magneter som simmade omkring och brändes. Vi har magneter hemma också, på kylskåpet, men mig har de aldrig gjort något ont...En onsdag packade familjen iallafall sina väskor och for och samma dag anlände Nannyjouren, eller Nanojouren. Nano kallade valparna sin farmor för, för något år sedan. Summa summarum: farmor kom för att ta hand om mig. Det har gått bra, hon är snäll, ger mig mycket mat, JAG tar med henne på promenader runt byn och hon hör inte på nätterna om jag kryper upp i den vita fåtöljen i vardagsrummet. Hon springer också efter mig med en skurkäpp och torkar när jag dricker vatten och det riskerar att droppa överblivet vatten på golvet. Måste vara för att hon är rädd att jag ska halka... En kväll var farmor så godissugen att hon letade igenom skåpen i köket och hittade en påse med diverse bitar i olika former och färger. Jag sneglade på henne i smyg och tänkte att hon ska väl inte???Jo kanske att hon ska????Men hon ser väl att jag ser????Den fräcka lilla tanten!!!!!Så tog hon en tugga, och en till. Sen stoppade hon tillbaka påsen men dagen därpå var hon i farten igen, mitt framför ögonen på mig. Hon till och med småpratade med mig när hon smaskade på en bit: Smaklöst och torrt mumlade hon, törs inte äta mer ifall tänderna går sönder fortsatte hon och i samma andetag: Hur kan pojkarna äta det här? Pojkarna????Jag svalde hårt och låtsades sova..Det var ju mitt godis ! Nyss inhandlat på ICA Maxi av mina kära småhussar:)

Skidor, Konrad och Lavemang

Ja, det är riktigt långt mellan gångerna nu.... Vad ska jag skylla på? Kanske en kärnfrisk,hårt arbetande kvinna som dessutom är dubbelmamma och min sötaste, finaste och bästaste matte. Äntligen fick lilla damen en bacill så att hon blev sängliggande och jag kunde få krypa upp i hennes knä och skriva ner de 5 månader som passerat. Trots att min tvåårsdag närmar sig med stormsteg har jag inte vunnit mattes förtroende att starta upp datorn själv...

Vad har jag gjort då? Ja förutom att ätit gott och kastat omkull mig emellanåt. Bara roliga saker förstås. Förutom att jag är en utomordentlig jakthund som husse stolt skryter om inför sina tungt meriterade jaktkompisar så har jag också lärt mig att njuta av skidåkningens ädla konst. Matte har avverkat tjugo mil hittills i spåret denna säsong och med ett snabbt överslag förstår ni att min siffra landar på iallafall 40. Husse är snart uppe i samma siffror som matte så då kan vi dubbla mina igen. Ett matematiskt skidåkargeni är vad jag är! Som ni förstår bor jag på landet och är väluppfostrad så jag springer förstås, som Gud skapade mig, utan sele och lina! Och det är härligt. Det händer att mina föräldrar smyger på sig skidorna när spåren är nydragna och lösa och försöker smita förbi de här långa öronen ut på en egen tur men då får hela byn lyssna på en serenad som skulle få vem som helst att tro på vargar i Tullusskogen. Allt jag gör, gör jag till 300%, glöm inte det!

Förutom Brasse, har jag vän i fjällen. Han heter Konrad och har sin stuga intill vår. En riktigt skön kille, ja kille och kille, kanske mer i moffas ålder men riktigt skön. Han vet hur man ska ta en setter. Det räcker med att jag ser hans röda Toyota för att jag ska fyllas med stor lycka när vår bagagelucka öppnas. Och trots att jag VET att jag ska lyssna på matte och husse och trots att jag VET var tomtgränsen går så kan jag inte låta bli att springa hem till Konrad. Men märk väl, bara när han är ute, för min Konrad han kan väsnas han. Matte säger att han har haft något fel på lungorna men för mig är skrovlet ljuv musik. Från början kom matte eller husse ångandes med rök ur öronen för att jag ignorerat deras inkallning men efter att ha gjort det 350 ggr och varje gång mötts av en maniskt glädjeskuttande Gordon Setter och en äldre man som förtjust pratar bäbisspråk och säger: Du är så rolig lillkillen, jaaa, vad du är rolig och vad duu kan hoppa högt! för att sedan fortsätta till matte eller husse: Det gör ingenting att han är här, han är så rolig!

Vad ska de göra? De första gångerna försökte de uppmana vederbörande att skicka hem mig omgående men när resultatet uteblev så har vi kommit till någon form av mental, inkonsekvent, trött överenskommelse att okey, du sticker inte dit när vi ser dig men om du ändå lyckas ta dig dit i ett obevakat ögonblick så studsa lite med Konrad då så kommer vi strax och hämtar sig.

Om någon undrar om jag varit något mer till veterinären så kan jag svara, Ja! Visserligen är jag en väldigt frisk jycke men det hände sig så att min husse som vänsterprasslar en del med älgjakt kom hem med ett fint älgben till MIG. Brasse blev förstås alldeles till sig och började rabbla hela älgens anatomi och fysiologi. En bit in i föreläsningen om rörelseorganen så hade jag ätit upp stora delar av benet. Allt var frid och fröjd tills matte och husse tyckte att jag bajsade lite för lite...en morgon hittade matte dessutom 3 förstenade korvar i barnen rum, hon trodde först det var betong eller stelnad kattsand men när hon rannsakat sig själv och insett att vi varken har betongbil eller katt så blev det skjuts till sjukan för fina vovven. Och detta hade älgprofessorn i hundgården bredvid glömt att informera vederbörande: om en hund gnager i sig mycket ben som blir benpulver så blir det som cement i tarmen. Vad man gör? Låter hunden slicka på gräddvispen och steker älgfärsbiffar som han får äta hur många han vill och kliar honom på hela kroppen tills han somnar....Vadå matte?? Låter hunden ligga i sängen och ger honom rökt skinka och kokt medwurst samtidigt som man snurrar öronen runt fingret? Inte det, okey, ger honom ett LAVEMANG i rumpan och RICINOLJA i munnen, NÖÖJJD?!

Nu ska jag se om jag kan få blekfisen här bredvid att ta en nypa luft innan hon alldeles rasar ihop. Över och ut!/WG PS Jo det var så sant: Ett hjärta till alla mina fans därute på Alla Hjärtans Dag! DS

Fågeljakt

Det är långt mellan gångerna nu. Jag ber om ursäkt till mina trogna läsare men min matte har börjat arbeta och hon anser att det är hon som ska starta upp datorn när jag ska blogga. Tror det har med att de andra valparna inte ska använda datorn själva och då får jag visa mitt goda omdöme att även jag gör som matte säger. Vi har varit på ripjakt. Först 5 dagar på "vårt fjäll" och så en dag på "någon annans fjäll". Den första perioden sköt husse 4 ripor för mig, oss emellan hade det kunnat bli lika många till men min husses bössa gick inte alltid åt det håll han ville så vissa ripor skrattade retsamt och seglade lugnt iväg mot nya mål. Det gjorde de ripor han lyckades fälla också, alltså seglade mot nya mål och nu ligger de i tryggt förvar i frysen.

5 dagar var tufft kan jag säga, vårt fjäll är ett brant fjäll att springa upp och ner för och det var stora fina kullar av fjällripa som satt bland stenarna där det var som mest tjorvigt att ta sig fram, inte för en Gordon Setter då förstås men för matte och husse. Men det var fem fina dagar där jag skötte mig som den store Willie Garvin jag är. Va????? Javisst ja, matte vill att jag ska lägga till att nästan alla dagar var perfekta utom den sista dagen, då kallade husse mig en massa konstiga ord som inte lämpar sig i tryck.....ja han var väl trött det lilla livet;) Va???? Var jag trött???? Brann det i mitt huvud och jag gick efter en kull?????? Nja nu var ni väl inte riktigt med därframme i frontlinjen lilla matte så egentligen vet ni ju inte vad som hände....kanske lyfte de innan jag hunnit känna dem, kanske var det till och med så att era trötta fötter trampade upp dem???? Vad vet ni, vad vet ni. Vaa? Ja jag kan berätta om den andra jakten också på någon annans fjäll. Ja jag stod fint och fast men lämnade ståndet för att ta en ny lov in och fatta stånd igen och ja okey, jag stötte dem innan ni hann fram, men ni var ju så långt borta och de började springa på backen.....Sen stod jag också fint mitt i en kull men när de började röra sig på alla mina fyra sidor började jag röra på huvudet försiktigt, kom ihåg, försiktigt, fram och tillbaka men riporna fick luft under vingarna och stack iväg, men det gjorde iallafall inte jag matte, och husse och husses vän sa att det var svårt för en så ung hund som mig i sådana situationer. Så sammanfattningsvis skulle jag vilja ge mig själv fem solar av fem möjliga på mina första riktiga fjälljakter.

Vi har varit i skogen också, husse har fått jakträtt hemma här på småvilt så vi sticker iväg en sväng då och då och jag gör jättefina fågelarbeten säger han, det är mycket järpe i år men de är rätt svåra för mig för de fär så lätta på vingarna. Men vi nöter på och tilläggas bör att matte också sent omsider äntligen skjutit upp för småviltexamen och jag tror faktiskt att hon en dag kommer att fälla en fågel för mig.. och då menar jag inte med hjälp av lasso utan med bössa.

Jag och älghunden Brasse har lite timeout. Visserligen står han fortfarande och väntar på mig på andra sidan gallret och ropar Lille Garmin, Lille Garmin men jag brukar låtsas som ingenting och klättra upp på min utkiksplats istället. Kanske inte så snällt, jag vet ju bättre. Han skulle kunna få följa med farsan Baloo ut i skogen men jag tror att hans högljudda beteende kommer att spoliera alla mina chanser till att briljera. Nu ska jag gå in i valparna rum och se om de har något trevligt gosedjur jag kan bära med mig till min plats, jag har en favorit de kallar för Pointer, han är ljusgrön med vita prickar . Sen blir det kanske lite mat och en stunds utevistelse. Mitt liv är skönt, matte brukar säga att jag kan konsten att leva, som om det skulle vara en konst? Det är ju bara att äta det man tycker är gott, göra det man tycker är roligt och kasta i kull sig emellanåt. Ma höres/WG

Morkulla Mon ami

Hmmm, det kanske inte är något jättebra ripår i år men jag skulle vilja säga att morkullorna har haft fina förhållanden. Jag vet inte hur många morkullor jag hittat och senaste igår tryckte jag fast en bara strax bortanför vårt hus. Husse berättade för matte med andan i halsen att han minsann kunnat skjuta fågeln om han haft bössan med sig, jag skötte mig perfekt, lite trög i avancen (hörde du det syrran) TRÖG men oj, oj, oj vilken fågelhund jag är! Träning ger färdighet:)

Annars lunkar livet på, jag har min hundgård och häromdagen var matte och husse och stegade upp vart mitt alldeles egna chateau ska stå. Nu har jag en liten stövarkoja att krypa in i men behovet har inte riktigt infunnit sig eftersom dagarna i hundgården inte är så långa. Men snart blir det mörkt tidigt och då ska jag förstås ha belysning både i och utanför mitt chateau och värme inuti. Kanske kan jag övertala matte att köpa en Fat Boy, neej inte en motorcykel och inte någon överviktig hundpojke utan en dyyyyr hundbädd fylld med frigolitkulor som man kan sjunka ner med sin smäckra kropp i så bara nosen sticker upp.

Brasse är fortfarande min elev. Tyvärr har han inte samma mognadsnivå som mig vilket gör att han fortfarande helst vill att jag ska springa fram och tillbaka med ett ben i munnen på min sida av stängslet så han kan ta någon lite pinne och göra likadant. Ett problem med det lilla livet är att han skäller så infernaligt, om jag var älg och det kom en sådan där kaxig kille skulle jag nog bara stampa ner honom i ett surhål, jag har försökt säga det till Brasse men han bara skäller glatt att: Spring sådär roligt med benet i munnen igen , snäälla Lille Garmin (han hör inte så bra heller och känner inte till Agent X9 ett dugg, han är ju den generationen som är uppvuxen med Svampbob fyrkant och dylika suspekta figurer). Jag frågade honom en dag om han visste vem han var uppkallad efter, försökte ge honom lite ledtrådar som: myror, magnus, Eva och elefanter, han tittade på mig en stund och ett tag trodde jag faktiskt att han skulle säga något intelligent när han la sitt lilla lurviga huvud på sned: Spring sådär roligt med benet i munnen igen, snäääääälla Lille Garmin.

Nu ska jag hjälpa matte att lägga småvalparna, jag brukar bära deras byxor en vända för ibland finns det en hel del delikata både lukter och smaker på dem. Matte skriker SNUSK ibland och jag säger bara: inte just nu men gärna lite senare i min matskål. Över och Ut/WG

Träning

Jag är inne i en hård träningsperiod just nu. Jag borde förstått vad som komma skulle när matte en dag kom hemsläpandes på en säck med en Pointer på framsidan. Jag trodde i min enfald att, Japp här kommer han, min jaktvän, lekkamrat och själsfrände. Visserligen väl paketerad i en papperspåse ala postpaket men vad vet man, folk har ju köpt hundar från utlandet förr. Nu var inte fallet sådant, säcken visade sig innehålla preparerade foderkulor. Performance säger matte och husse, Doping säger jag....Sedan den dagen packas jag in i bagaget på subarun varje kväll och transporteras säkert och bekvämt till Rapphönans förlovade land och JA allra käraste syster, denna gången snackar vi rapphöna. Första gångerna var det dock en duva som fick min odelade uppmärksamhet under mer kontrollerade former. Jag har haft problem med att stanna när fågeln har lättat men det har vi kommit till rätta med nu. Till mitt försvar kan sägas att jag trodde att fågeln inte bara skulle hittas utan också hållas fast till ägaren kommer för att ta hand om den. En kommunikationsmiss alltså! Nu har iallafall förtroende givits mig att själv leta reda på rapphöns som ägaren så slarvigt tappat bort i markerna. Hur det kan ske är en gåta för mig?! Jag menar, om man köper in en drös med Rapphöns för ganska stora pengar, hur kan man då, jag har sett det själv, släppa ut dem en efter en för att sedan förvånat konstatera att de är borta.....som tur är har ägaren mitt nummer, jag tror att jag är ngn sorts anställd eftersökshund, för varje kväll får jag nu leta reda på de små liven och varje gång ser ägaren så nöjd ut och nickar belåtet mot husse och matte. Vad gör man inte för människorna:) Jag lovar Er att fortsättning följer! Husse säger att jag är en biotopsökare av rang och att jag söker fint i vind på fjället och håller fin kontakt, desssutom lägger han till att han tror jag kommer bli en bra skogshund för jag kan också följa löpor. Vad matte säger??? Hon bara nickar förnöjt, hon har ju trott på mig sen dag 1 när jag somnade i hennes famn och hon bara bestämde sig för den lilla trevlige hanvalpen med den skadade tån. Jag är fortfarande samma trevliga kille dock utan smärtande tå, underbar och älskad av alla/ Över och Ut från WG Ps Foto till detta inlägg kommer snart Ds

Fåglar, fåglar, fåglar

Chippen, jag lever och har hälsan, det är bara livet som tagit lite mycket tid ett tag. Det är barnen och utbildningen och huset...vänta nu......hmmm känns konstigt det här, MATTE!!!!!!!! Sluta skriv i min blogg!! Har inte du en sisådär 1000 hagelskott att avverka innan du kan titulera dig jägare??? Sådärja nu pep hon iväg. Jo hon har klarat av teoridelen men vi vet ju alla att det hittills inte ramlat ner någon fågel från himlen tack vare att de fått en bok i huvudet.

Hur är det då med mig, Världens bästa Garvin? Jo tack bra får jag säga, skolan är avklarad (för denna gången säger husse) och jag lever livet här i Tullus. Jag tror bestämt Tullus motsvarar Hornborgasjön för tranorna. Här finns det mesta i fågelväg och när ytterdörren öppnas är det bara att inta grundposition (lågprofil) och långsamt hasa sig fram genom markerna. I morse lättade en morkulla alldeles bakom knuten. Och igår kväll kunde jag sitta på altanen med två svalor som flög fram och tillbaks framför nosen när de försökte hitta lämplig boplats under taknocken. Men vänta ska ni få höra, matte vill inte att jag berättar det här för hon skäms, men schhh, jag kan viska: Vi var ute i skogen, jag matte och småvalparna, på äventyr hade vi bestämt (det skulle bli mer äventyr än någon trott kan jag säga). Vi hade varit ute på hygget och lattjat och småvalparna hade spårat en älgko med kalv, med hjälp av stora bajshögar, när vi kom in i skogen. Jag stelnade till i kroppen, något luktade så musklerna kallnade. Nu var det allvar! Men matte som varit med ett tag och sett alla mina otaliga stånd på både det ena och det andra trodde att jag fått syn på något i skogen...syn pffff, här använder vi näsan, i synnerhet om man begåvats med en sådan doning som jag har fram (se bild). Valparna pratade på så matte sa bara, jaa, kom då Gubben men jag med min fantastiska skärpa hörde bara ett rappt jaa. Det var ju bara att avancera. Samtidigt avancerade mitt byte rätt in i min mun, en rapphöna rätt in mellan tänderna. Ni förstår ju själva....matte ryckte till i kopplet (ja naturligtvis var jag kopplad) och jag hostade till några gånger och fjädrarna rök och hon flög upp i en tall. Nej, inte matte, rapphönan!Jag var förstås i extas men matte mumlade något om 5 ägg i boet. En av valparna ville genast iväg för han trodde att rapphönan attackerade oss, det var allt flaxande och alla fjädrar hon släppte som kändes som ett anfall . Vår moffa har nämligen berättat om bajsande trastar när de vill skydda sina ungar....men det var ju jag, den dödsföraktande kamikazestridsflygande terrormisstänkte, skrämmande med på samma gång så öronbedövande vackre solskensskimrande Garvin! Matte hon stapplade iväg med valparna och mig i släptåg efter att först förvissat sig om att det inte sprang någon skadad fågel på backen. Jag förstår att det flimrade förbi bilder i hennes innersta om hur hon skulle behöva avliva fågeln på plats med valparna på första parkett. Undrar hur hon gjort om det blivit aktuellt??? Troligen hade hon ringt 112 efter att ha lagt fågeln i framstupa sidoläge instoppad i hennes ullsocka, det känns mest rimligt just nu. Får väl återkomma kring ämnet i höst, hörde att hon och husse fått en jaktvecka på "vårt" fjäll i september i någon sorts lottning.....Tror också att matte under de sekunder dramat varade funderade över hur hon skulle kunna ruva äggen och senare också adoptera de små liven:)

Nu är det läggdags för söta mig. Jo förresten, jag har fått en ny kompis och granne. Han heter Brasse, är 9 v och tydligen älghund. Ja, ja, den dagen den sorgen men just nu är han en kul kille, ligger på sin sida av nätet och sticker in sina små lurviga ben och jag gnager på dem. Sen spexar jag till det och springer runt med en kotte i munnen och då gör den lilla killen samma sak. Jag är som farsan Baloo, jag ska lära honom allt jag kan!! Ma höres! WG

1 år!

Påsken var här och påsken försvann och inga fjälltoppar inom synhåll, för en av mina tvillinglillhussar hamnade på sjukhus efter en elak öroninflammation. Nu är vi dock samlade igen men fjällen har varit som en hägring i fjärran och Lina har nog alla i familjen glömt (tack och lov).

Nu går jag från klarhet till klarhet igen på skolan. Matte fegar ur litegrann tror jag när hon skickar husse på kursen. Hon säger att hon behövs hemma med de andra valparna, hon tycker dessutom att husse gör ett sådant bra jobb med mig att hon känner att hon inte riktigt når upp till de nivåerna. Jag säger så här, det gör hon, hon är olik husse i mångt och mycket och husse är en naturlig ledargestalt, matte behöver bara jobba lite hårdare än honom på de bitarna och vad gäller hemmabitarna så är hon och jag som Drutten och Jena, Misse och Mojje eller någon annan dynamisk duo.

Vad gäller kisset så står jag för det jag har sagt, varför dränka en hel skog när man kan vattna en liten, delikat planta?

Vet ni att jag fyllt 1 år, jag och alla mina andra fantastiska syskon. Mina småhussar säger att jag nu motsvarar en 7-åring....jag skulle säga 40+, snygg, omtänksam, omsvärmad osv, osv. Matte vill nu att jag ska tillägga, visst Kicki:)? Hon dillar tydligen om MB:s matte...Hon tror också att Chips matte stämmer in i den kören....jojo, det är inte direkt rusning härutanför.... Jo, mina damer förstås...häromdagen kom Molly, svart, upprättstående öron, rullsvans, 11 år och sprang jämsides med mig utanför hundgården. jag skrek: Hallå tjejen! Hon ropade på ett språk jag inte förstod (kanske tullusmål) men hennes tuppkam på ryggen talade sitt sanna språk, hon var intresserad! Jag ropade: Vi har samma färg! Hon sa: Far hejm! Jag sa: Jag är hemma, Du är ju här! Hon sa: Om inte husse ropade på mig i denna stunden skulle du vara...sen avvek hon och hennes bundsförvant Ragge dök upp vid min sida. Han är för övrigt en kombination av Gordon setter, Engelsk setter och lite Pointer om jag inte missminner mig OCH han är hane. Han är en sån där skön typ som släntrar över åkern med nosen i vädret när matte steker rådjur i ugnen och han vet hur man springer jämsides med en annan setter. Han vet också hur man ser lagom förvirrad ut när man egentlligen bara är törstig och han vet hur man låter rådjuren vara ifred trots att vi använder samma marker som dem. Nu ska jag ta och kasta ikull mig och tänka på födelsedagstårtan som mina småhussar bakat när jag var på kvällskurs i torsdags, smörgås, skinka, torrfoder, köttfärs och Tom och Jerry kex! Sen tre inslagna paket. Jag slogs med häpnad: Åh ett tuggat ben! och ett tuggat ben till!!! och en boll som luktade....Vad är det bästa Världens bästa Garvin kan få i 1-årspresent av sina bröder??? Jo Världens bästa Garvins favoritleksaker!!!!! Över och Ut/WG