Fågeljakt

Det är långt mellan gångerna nu. Jag ber om ursäkt till mina trogna läsare men min matte har börjat arbeta och hon anser att det är hon som ska starta upp datorn när jag ska blogga. Tror det har med att de andra valparna inte ska använda datorn själva och då får jag visa mitt goda omdöme att även jag gör som matte säger. Vi har varit på ripjakt. Först 5 dagar på "vårt fjäll" och så en dag på "någon annans fjäll". Den första perioden sköt husse 4 ripor för mig, oss emellan hade det kunnat bli lika många till men min husses bössa gick inte alltid åt det håll han ville så vissa ripor skrattade retsamt och seglade lugnt iväg mot nya mål. Det gjorde de ripor han lyckades fälla också, alltså seglade mot nya mål och nu ligger de i tryggt förvar i frysen.

5 dagar var tufft kan jag säga, vårt fjäll är ett brant fjäll att springa upp och ner för och det var stora fina kullar av fjällripa som satt bland stenarna där det var som mest tjorvigt att ta sig fram, inte för en Gordon Setter då förstås men för matte och husse. Men det var fem fina dagar där jag skötte mig som den store Willie Garvin jag är. Va????? Javisst ja, matte vill att jag ska lägga till att nästan alla dagar var perfekta utom den sista dagen, då kallade husse mig en massa konstiga ord som inte lämpar sig i tryck.....ja han var väl trött det lilla livet;) Va???? Var jag trött???? Brann det i mitt huvud och jag gick efter en kull?????? Nja nu var ni väl inte riktigt med därframme i frontlinjen lilla matte så egentligen vet ni ju inte vad som hände....kanske lyfte de innan jag hunnit känna dem, kanske var det till och med så att era trötta fötter trampade upp dem???? Vad vet ni, vad vet ni. Vaa? Ja jag kan berätta om den andra jakten också på någon annans fjäll. Ja jag stod fint och fast men lämnade ståndet för att ta en ny lov in och fatta stånd igen och ja okey, jag stötte dem innan ni hann fram, men ni var ju så långt borta och de började springa på backen.....Sen stod jag också fint mitt i en kull men när de började röra sig på alla mina fyra sidor började jag röra på huvudet försiktigt, kom ihåg, försiktigt, fram och tillbaka men riporna fick luft under vingarna och stack iväg, men det gjorde iallafall inte jag matte, och husse och husses vän sa att det var svårt för en så ung hund som mig i sådana situationer. Så sammanfattningsvis skulle jag vilja ge mig själv fem solar av fem möjliga på mina första riktiga fjälljakter.

Vi har varit i skogen också, husse har fått jakträtt hemma här på småvilt så vi sticker iväg en sväng då och då och jag gör jättefina fågelarbeten säger han, det är mycket järpe i år men de är rätt svåra för mig för de fär så lätta på vingarna. Men vi nöter på och tilläggas bör att matte också sent omsider äntligen skjutit upp för småviltexamen och jag tror faktiskt att hon en dag kommer att fälla en fågel för mig.. och då menar jag inte med hjälp av lasso utan med bössa.

Jag och älghunden Brasse har lite timeout. Visserligen står han fortfarande och väntar på mig på andra sidan gallret och ropar Lille Garmin, Lille Garmin men jag brukar låtsas som ingenting och klättra upp på min utkiksplats istället. Kanske inte så snällt, jag vet ju bättre. Han skulle kunna få följa med farsan Baloo ut i skogen men jag tror att hans högljudda beteende kommer att spoliera alla mina chanser till att briljera. Nu ska jag gå in i valparna rum och se om de har något trevligt gosedjur jag kan bära med mig till min plats, jag har en favorit de kallar för Pointer, han är ljusgrön med vita prickar . Sen blir det kanske lite mat och en stunds utevistelse. Mitt liv är skönt, matte brukar säga att jag kan konsten att leva, som om det skulle vara en konst? Det är ju bara att äta det man tycker är gott, göra det man tycker är roligt och kasta i kull sig emellanåt. Ma höres/WG

Morkulla Mon ami

Hmmm, det kanske inte är något jättebra ripår i år men jag skulle vilja säga att morkullorna har haft fina förhållanden. Jag vet inte hur många morkullor jag hittat och senaste igår tryckte jag fast en bara strax bortanför vårt hus. Husse berättade för matte med andan i halsen att han minsann kunnat skjuta fågeln om han haft bössan med sig, jag skötte mig perfekt, lite trög i avancen (hörde du det syrran) TRÖG men oj, oj, oj vilken fågelhund jag är! Träning ger färdighet:)

Annars lunkar livet på, jag har min hundgård och häromdagen var matte och husse och stegade upp vart mitt alldeles egna chateau ska stå. Nu har jag en liten stövarkoja att krypa in i men behovet har inte riktigt infunnit sig eftersom dagarna i hundgården inte är så långa. Men snart blir det mörkt tidigt och då ska jag förstås ha belysning både i och utanför mitt chateau och värme inuti. Kanske kan jag övertala matte att köpa en Fat Boy, neej inte en motorcykel och inte någon överviktig hundpojke utan en dyyyyr hundbädd fylld med frigolitkulor som man kan sjunka ner med sin smäckra kropp i så bara nosen sticker upp.

Brasse är fortfarande min elev. Tyvärr har han inte samma mognadsnivå som mig vilket gör att han fortfarande helst vill att jag ska springa fram och tillbaka med ett ben i munnen på min sida av stängslet så han kan ta någon lite pinne och göra likadant. Ett problem med det lilla livet är att han skäller så infernaligt, om jag var älg och det kom en sådan där kaxig kille skulle jag nog bara stampa ner honom i ett surhål, jag har försökt säga det till Brasse men han bara skäller glatt att: Spring sådär roligt med benet i munnen igen , snäälla Lille Garmin (han hör inte så bra heller och känner inte till Agent X9 ett dugg, han är ju den generationen som är uppvuxen med Svampbob fyrkant och dylika suspekta figurer). Jag frågade honom en dag om han visste vem han var uppkallad efter, försökte ge honom lite ledtrådar som: myror, magnus, Eva och elefanter, han tittade på mig en stund och ett tag trodde jag faktiskt att han skulle säga något intelligent när han la sitt lilla lurviga huvud på sned: Spring sådär roligt med benet i munnen igen, snäääääälla Lille Garmin.

Nu ska jag hjälpa matte att lägga småvalparna, jag brukar bära deras byxor en vända för ibland finns det en hel del delikata både lukter och smaker på dem. Matte skriker SNUSK ibland och jag säger bara: inte just nu men gärna lite senare i min matskål. Över och Ut/WG

Träning

Jag är inne i en hård träningsperiod just nu. Jag borde förstått vad som komma skulle när matte en dag kom hemsläpandes på en säck med en Pointer på framsidan. Jag trodde i min enfald att, Japp här kommer han, min jaktvän, lekkamrat och själsfrände. Visserligen väl paketerad i en papperspåse ala postpaket men vad vet man, folk har ju köpt hundar från utlandet förr. Nu var inte fallet sådant, säcken visade sig innehålla preparerade foderkulor. Performance säger matte och husse, Doping säger jag....Sedan den dagen packas jag in i bagaget på subarun varje kväll och transporteras säkert och bekvämt till Rapphönans förlovade land och JA allra käraste syster, denna gången snackar vi rapphöna. Första gångerna var det dock en duva som fick min odelade uppmärksamhet under mer kontrollerade former. Jag har haft problem med att stanna när fågeln har lättat men det har vi kommit till rätta med nu. Till mitt försvar kan sägas att jag trodde att fågeln inte bara skulle hittas utan också hållas fast till ägaren kommer för att ta hand om den. En kommunikationsmiss alltså! Nu har iallafall förtroende givits mig att själv leta reda på rapphöns som ägaren så slarvigt tappat bort i markerna. Hur det kan ske är en gåta för mig?! Jag menar, om man köper in en drös med Rapphöns för ganska stora pengar, hur kan man då, jag har sett det själv, släppa ut dem en efter en för att sedan förvånat konstatera att de är borta.....som tur är har ägaren mitt nummer, jag tror att jag är ngn sorts anställd eftersökshund, för varje kväll får jag nu leta reda på de små liven och varje gång ser ägaren så nöjd ut och nickar belåtet mot husse och matte. Vad gör man inte för människorna:) Jag lovar Er att fortsättning följer! Husse säger att jag är en biotopsökare av rang och att jag söker fint i vind på fjället och håller fin kontakt, desssutom lägger han till att han tror jag kommer bli en bra skogshund för jag kan också följa löpor. Vad matte säger??? Hon bara nickar förnöjt, hon har ju trott på mig sen dag 1 när jag somnade i hennes famn och hon bara bestämde sig för den lilla trevlige hanvalpen med den skadade tån. Jag är fortfarande samma trevliga kille dock utan smärtande tå, underbar och älskad av alla/ Över och Ut från WG Ps Foto till detta inlägg kommer snart Ds

Fåglar, fåglar, fåglar

Chippen, jag lever och har hälsan, det är bara livet som tagit lite mycket tid ett tag. Det är barnen och utbildningen och huset...vänta nu......hmmm känns konstigt det här, MATTE!!!!!!!! Sluta skriv i min blogg!! Har inte du en sisådär 1000 hagelskott att avverka innan du kan titulera dig jägare??? Sådärja nu pep hon iväg. Jo hon har klarat av teoridelen men vi vet ju alla att det hittills inte ramlat ner någon fågel från himlen tack vare att de fått en bok i huvudet.

Hur är det då med mig, Världens bästa Garvin? Jo tack bra får jag säga, skolan är avklarad (för denna gången säger husse) och jag lever livet här i Tullus. Jag tror bestämt Tullus motsvarar Hornborgasjön för tranorna. Här finns det mesta i fågelväg och när ytterdörren öppnas är det bara att inta grundposition (lågprofil) och långsamt hasa sig fram genom markerna. I morse lättade en morkulla alldeles bakom knuten. Och igår kväll kunde jag sitta på altanen med två svalor som flög fram och tillbaks framför nosen när de försökte hitta lämplig boplats under taknocken. Men vänta ska ni få höra, matte vill inte att jag berättar det här för hon skäms, men schhh, jag kan viska: Vi var ute i skogen, jag matte och småvalparna, på äventyr hade vi bestämt (det skulle bli mer äventyr än någon trott kan jag säga). Vi hade varit ute på hygget och lattjat och småvalparna hade spårat en älgko med kalv, med hjälp av stora bajshögar, när vi kom in i skogen. Jag stelnade till i kroppen, något luktade så musklerna kallnade. Nu var det allvar! Men matte som varit med ett tag och sett alla mina otaliga stånd på både det ena och det andra trodde att jag fått syn på något i skogen...syn pffff, här använder vi näsan, i synnerhet om man begåvats med en sådan doning som jag har fram (se bild). Valparna pratade på så matte sa bara, jaa, kom då Gubben men jag med min fantastiska skärpa hörde bara ett rappt jaa. Det var ju bara att avancera. Samtidigt avancerade mitt byte rätt in i min mun, en rapphöna rätt in mellan tänderna. Ni förstår ju själva....matte ryckte till i kopplet (ja naturligtvis var jag kopplad) och jag hostade till några gånger och fjädrarna rök och hon flög upp i en tall. Nej, inte matte, rapphönan!Jag var förstås i extas men matte mumlade något om 5 ägg i boet. En av valparna ville genast iväg för han trodde att rapphönan attackerade oss, det var allt flaxande och alla fjädrar hon släppte som kändes som ett anfall . Vår moffa har nämligen berättat om bajsande trastar när de vill skydda sina ungar....men det var ju jag, den dödsföraktande kamikazestridsflygande terrormisstänkte, skrämmande med på samma gång så öronbedövande vackre solskensskimrande Garvin! Matte hon stapplade iväg med valparna och mig i släptåg efter att först förvissat sig om att det inte sprang någon skadad fågel på backen. Jag förstår att det flimrade förbi bilder i hennes innersta om hur hon skulle behöva avliva fågeln på plats med valparna på första parkett. Undrar hur hon gjort om det blivit aktuellt??? Troligen hade hon ringt 112 efter att ha lagt fågeln i framstupa sidoläge instoppad i hennes ullsocka, det känns mest rimligt just nu. Får väl återkomma kring ämnet i höst, hörde att hon och husse fått en jaktvecka på "vårt" fjäll i september i någon sorts lottning.....Tror också att matte under de sekunder dramat varade funderade över hur hon skulle kunna ruva äggen och senare också adoptera de små liven:)

Nu är det läggdags för söta mig. Jo förresten, jag har fått en ny kompis och granne. Han heter Brasse, är 9 v och tydligen älghund. Ja, ja, den dagen den sorgen men just nu är han en kul kille, ligger på sin sida av nätet och sticker in sina små lurviga ben och jag gnager på dem. Sen spexar jag till det och springer runt med en kotte i munnen och då gör den lilla killen samma sak. Jag är som farsan Baloo, jag ska lära honom allt jag kan!! Ma höres! WG

1 år!

Påsken var här och påsken försvann och inga fjälltoppar inom synhåll, för en av mina tvillinglillhussar hamnade på sjukhus efter en elak öroninflammation. Nu är vi dock samlade igen men fjällen har varit som en hägring i fjärran och Lina har nog alla i familjen glömt (tack och lov).

Nu går jag från klarhet till klarhet igen på skolan. Matte fegar ur litegrann tror jag när hon skickar husse på kursen. Hon säger att hon behövs hemma med de andra valparna, hon tycker dessutom att husse gör ett sådant bra jobb med mig att hon känner att hon inte riktigt når upp till de nivåerna. Jag säger så här, det gör hon, hon är olik husse i mångt och mycket och husse är en naturlig ledargestalt, matte behöver bara jobba lite hårdare än honom på de bitarna och vad gäller hemmabitarna så är hon och jag som Drutten och Jena, Misse och Mojje eller någon annan dynamisk duo.

Vad gäller kisset så står jag för det jag har sagt, varför dränka en hel skog när man kan vattna en liten, delikat planta?

Vet ni att jag fyllt 1 år, jag och alla mina andra fantastiska syskon. Mina småhussar säger att jag nu motsvarar en 7-åring....jag skulle säga 40+, snygg, omtänksam, omsvärmad osv, osv. Matte vill nu att jag ska tillägga, visst Kicki:)? Hon dillar tydligen om MB:s matte...Hon tror också att Chips matte stämmer in i den kören....jojo, det är inte direkt rusning härutanför.... Jo, mina damer förstås...häromdagen kom Molly, svart, upprättstående öron, rullsvans, 11 år och sprang jämsides med mig utanför hundgården. jag skrek: Hallå tjejen! Hon ropade på ett språk jag inte förstod (kanske tullusmål) men hennes tuppkam på ryggen talade sitt sanna språk, hon var intresserad! Jag ropade: Vi har samma färg! Hon sa: Far hejm! Jag sa: Jag är hemma, Du är ju här! Hon sa: Om inte husse ropade på mig i denna stunden skulle du vara...sen avvek hon och hennes bundsförvant Ragge dök upp vid min sida. Han är för övrigt en kombination av Gordon setter, Engelsk setter och lite Pointer om jag inte missminner mig OCH han är hane. Han är en sån där skön typ som släntrar över åkern med nosen i vädret när matte steker rådjur i ugnen och han vet hur man springer jämsides med en annan setter. Han vet också hur man ser lagom förvirrad ut när man egentlligen bara är törstig och han vet hur man låter rådjuren vara ifred trots att vi använder samma marker som dem. Nu ska jag ta och kasta ikull mig och tänka på födelsedagstårtan som mina småhussar bakat när jag var på kvällskurs i torsdags, smörgås, skinka, torrfoder, köttfärs och Tom och Jerry kex! Sen tre inslagna paket. Jag slogs med häpnad: Åh ett tuggat ben! och ett tuggat ben till!!! och en boll som luktade....Vad är det bästa Världens bästa Garvin kan få i 1-årspresent av sina bröder??? Jo Världens bästa Garvins favoritleksaker!!!!! Över och Ut/WG

Kiss

Har ni sett hur stora, starka, ärrade hanhundar lyfter sitt ben och skvätter en tre, fyra droppar kiss en sisådär femhundra gånger vid en promenad med hussar och mattar. Jag har inte riktigt förstått detta.....för det första, när man kliver utanför dörren så behöver ju blåsan tömmas innan promenaden kan inledas för vilken hund vill gå runt kissnödig? Sedan denna oerhört obekväma position av kroppen när man istället i farten bara kan sjunka ihop och lätta på trycket.

Jag kan berätta att min husse nu hotar med att påskens fjällträning är inställd. Han tycker att jag är lite för PÅ när det gäller jakten och nu har det plötsligt börja infinna sig en del ripa intill vår stuga. Jag har hört hur han och matte sitter och pratar om Lina och hon är säkert trevlig men idag såg jag matte var ner i förrådet och grävde fram en knallorange historia som hon lindade ihop med ett nostalgiskt leende och en lite tår i ögonvrån. Lina, okey inte tiken Lina utan lina som i springinteefterfågellina.

Igår var vi på kurs min husse och jag. När vi kom hem så ramlade vi ihop i en varsin hög och bara pustade, fröken kör hårt med oss båda två. Fröken säger att jag är lik min allra käraste syster som hon haft i en klass före mig. Det är jag så gärna men matte säger att jag gått från klok till tok/WG

Tänk vad tiden går fort. På många sätt, ena dagen är man en liten valp och sedan vips börjar familjen prata om att jag blir 1 år snart. Tänk också hur länge det kan kännas när matte och husse inte är hemma men när de är hemma igen så är det som om de aldrig farit iväg, har de egentligen det och vad var det jag funderade över alldels nyss? Nog med filosofi på en stund. Jag är numera friskförklarad och jag åker skidor mest varje dag, ja alltså min matte och husse åker skidor och jag SPRINGER, i paradiset skulle jag vilja säga för det måste vara där jag bor. Ja jag har ju två paradis förstås. Förra helgen när vi var till stugan så brann det till uppe i knoppen kan jag säga och det var en ljuvlig resa att segla efter en ripa utför fjällkanten i slowmotion med en gestikulerande anhörig bakom och med ett vagt s-t-a-n-n-a som träffade min trumhinna och sedan lika snabbt virvlade iväg och försvann. I en knapp minut sprang jag som aldrig förr, jag är ju setter så det blir en bit mark man hinner avklara men så var ripan väck och visselpipan träffade mitt inre som ett pistolskott, javisstja, jag var ju inte ensam, jag hade ju den där jaktidioten (nej inte matte) i släptåg. Nu så här i efterhand är det något som hänt med mig, jag känner en viss målmedvetenhet i det jag gör, man skulle kunna uttrycka sig så att jag blev vuxen där på fjället......paahhh, NOT!!!! Men kul var det!

Som sagt så är jag numera friskförklarad, vad tror ni min älskade familj gör för mig då? Bakar en tårta? Köper leksaker?Skjuter en älg och låter mig gnaga på skånkarna?????? Nej, de släpar iväg mig på dressyrkurs, IGEN. Jag vill tacka min familj som gjorde detta möjligt bla, bla bla. Det är tacken det. Och inte någon ny kurs med en liten 4-årig lärare som ger mig köttbullar och prinskorvar. Nej, samma gamla (visserligen söta) pedagog med samma gamla tråkiga inställning till "världensbästagarvinskagåförst". Och ska ni tro att jag tänker göra tillvaron lätt för hussar och mattar genom att agera genomlydig snart ettårig gordon setterhane, nja, nej inte jag, jag har aldrig någonsin tidigare varit på någon kurs och jag har aldrig i hela mitt liv sett andra hundar och jag har aldrig, aldrig, aldrig lärt mig någonting alls i hela världen, så det så. Så jag säger bara: Lycka Till! Över och ut för den här gången/WG

Groupies i Tullus

Återbesöket hos Maria gick sådär, återigen fick jag sövas för att knipsa bort lite kvarlevor av tonsillerna. Det gick ju bra förstås men det tråkiga i kråksången är att jag måste TA DET LUGNT IGEN i två veckor innan jag friskförklaras helt. Eftersom jag vet att barn läser denna blogg och eftersom jag har anor från det adliga Skottland så ska jag inte använda kraftord men snart kommer min vackra kropp gå upp i atomer. Visst, en vecka har snart gått och matte och husse har gått med på att jag får skutta runt i hundgården men tisdagen den 9 mars kommer jag att ha en annons inne i tidningen där jag uppmanar boende i Tullus med omnejd att hålla fönster och dörrar stängda och hålla sig själva inomhus. Hur jag ska lösa frågan med de 14 rådjur som vandrar utanför på tomten har jag ännu inte kommit på men eventuellt skulle de kunna få ingå i mitt program. Jag känner för övrigt en kvinna som ansvarar för Vinterfestivalen och hon kan eventuellt vara behjälplig med att ljussätta min enmansshow. Nyheten verkar ha läckt ut för redan i fredags kväll hade jag groupies på besök härutanför. Matte tittade ut genom fönstret precis innan hon skulle lägga sig och där utanför dörren låg en Gordon setter tik och bet loss snö från tassarna. Först såg matte lite ut som hon sett ett spöke för tiken hade lika flurigt,långt hår som Bumbee hade på huvudet. Men sen såg hon också setterns följeslagare, inte en GS hane utan en vorsteh tik. Matte ropade på husse men jag såg hur hennes stora hjärta svämmade över och började planera för 3 hundar i hushållet och visst kan jag villigt erkänna att även jag började maka på mig lite i korgen och kolla in matkoppen om det fanns några godsaker kvar. Då kom husse den store! Han öppnade resolut dörren och jag tänkte febrilt om jag skulle kasta mig över brudarna direkt när de klev in genom dörren eller om jag skulle släppa in dem i köket först innan jag skulle kasta mig över dem....

Gå hem ropade husse. GÅ HEM? Matte och jag stannade upp i våra rörelser. Settertiken tittade på husse lika förvånat, Gå hem? Sen började hon gnaga på tassarna igen. Husse stängde dörren och genom fönstret såg vi hur vorstehtiken kom fram efter att ha kollat in min hundgård. Ja, ja, skrek jag genom fönstret, Världens bästa Garvin bor här, alldeles rätt! men informationen verkade inte gå fram. Istället reste sig tikarna plötsligt upp och såg ut som de hört något, en signal kanske, och så satte de fart västerut. Morgonen efter gick jag och matte och spårade dem en bit, vi kunde inte se några människospår dock men vi hoppas förstås att de kom hem som de skulle. Men räds inte min husse tjejer, han kan verka lite kantig men är egentligen en riktig mjukis. Nästa gång kan ni ändå välja att parkera utanför grovingången på höger sida av huset alternativt balkongdörren så ska matte och jag hålla ögon och öron öppna. Och vad gäller Dig, fina, fina söstra mi så kan du hälsa din husse att jag läser hans blogg och jag imponeras av hur duktig Du är. Matte och husse ser något stressade ut vad gäller era framsteg men det kan de vara;) Själv ska jag återuppta kursen nu i mars och sen är det dags att jobba med apporten. Jag hämtar saker redan nu bara på kul och det är faktiskt roligt men jag förstår att sen börjar allvaret. Men för alla som vet hur skeptisk min husse var till en ny Gordon setter, när fan (ursäkta) blir gammal blir han religiös....och lilla matte har hittat en bössa hon vill ha, en italiensk historia med modellnamnet Beckasin (på svenska) synd hon fyllde 40 i fjol men husse fyller ju faktiskt i höst och han lär väl inte ha ngt emot att matte får present istället?! Inte när det handlar om presenter av den kalibern;) ha, ha, hörde ni, kalibern, jag är verkligen alldeles lysande/Över och ut från WG

Fjällen, Fjällen Fosterland

Ja så börjar äntligen solen att klättra över Västfjället/Sällsjöfjället och hela familjen har varit i stugan. Det är en fin stuga vi har och den ligger alldeles vid foten av fjället. Vi har en egen kälkbacke och alldeles egna små husdjur i ett köksskåp. Tyvärr har jag aldrig sett dem i livet för husse brukar sätta ut små giljotiner gillrade med ost och där avslutar de sina dagar. Jag brukar tänka på det att de måste ju dö lyckliga, doften av ljuvlig ost, kanske en bit i munnen och sen ser de ljuset. Matte tycker förstås inte om det, hon är ju djurens kvinna på barrikaderna, men hon är inte så förtjust i sorkbajs heller.

Jag mår riktigt bra kan jag tala om för er som undrar, jag ska på återbesök denna vecka för koll av min hals men det är stor skillnad på min ork. Jag flyger fram och matte pustar efter med kameran i högsta hugg för att få några fina vinterbilder men det är inte helt enkelt kan jag säga, att fånga världens bästa Garvin in action på bild.

Igår kväll hade vi dock ett smärre blodbad hemma och jag var som vanligt huvudpersonen. Husse klippte mina klor men råkade av misstag klippa lite för mycket och jisses vad det blödde. En liten ynka klo och det var blod överallt. Två timmar höll det på, matte fick stopp på det emellanåt men när hon släppte min tass så var jag ju tvungen att tvätta det och så var det full fart igen. Till slut blev det till att pudra klon med potatismjöl och packa in den i ett bandage ala amputerad tå igen och jag blev som ett litet lamm. Matte sa att jag såg lika liten och bedrövad ut som när jag gjorde tåoperationen och jag bet heller inte på bandaget för det har jag lärt mig en gång. Det var för övrigt samma tass:( Men idag är jag fit for fight igen och matte ska inhandla lapispenna (om det finns kvar) eller om det var skilsmässa hon sa;)

Tillbaka till mina fjäll, den första kvällen skulle vi gå en lite sväng upp på fjället, husse behöver göra det det första han gör när han kommer till stugan, han hinner bara slänga in väskorna så lämnar han den övriga familjen och tar med mig upp på fjällkanten, matte hon står med matkassar och frusna barn men det är som om det är någon tyst överenskommelse att det ska vara så, det var nog så innan jag kom också, med de gamla hundarna Bumbee och Race.

Iallafall så drog vi iväg min husse och jag och jag hade nog hunnit 25 m fram till en vägbom så stelnade jag till, ja jäklar vad det luktade ripa. Husse såg lite tveksam ut, någon fågel hade ju inte varit så nära stugan tidigare men eftersom jag stod så fint så skickade han fram mig. Där i en grop i snön låg en vit, fin fjällripetupp som antagligen flugit in i bommen och helt enkelt dött och JAG hittade den. Ja ni vet förstås var den fågeln finns idag, i våran frysbox. Hur många är de nu, fåglarna i boxen? Fyra va och jag är bara 10 månader!

Nu ska jag natta mina brorsor så jag får ha matte för mig själv en stund, jag ska sitta i hennes knä har jag tänkt, det gör jag ofta. När jag var liten gjorde jag mest hela tiden och jag älskar att krypa ihop där även nu. 20 kg Willie Garvin, det är MYCKET kärlek det!

Flodhästar och vetebullar

Jag är som en sån där flodhäst som har små fåglar som sitter på kroppen och pickar bort ohyra eller vad det är. På min kropp sitter miljontals minimala fåglar som lyfter i solens sken när jag rör mig. Matte fnyser och säger att det är damm men jag vet jag. Jag kan ägna en halv dag åt att omväxlande "stå" på dem och omväxlande försöka fånga dem med mun och tassar. Matte brukar dessuton muttra något om hanhundar men husse tycker det är mycket fågelhund i mig. Mycket? Jag ÄR fågelhund. Det är för övrigt inte bara dessa små nästan osynliga varelser jag jagar utan det är det mesta som rör sig en bit ovanför backen. Jag har varit ute och sprungit trots att jag skulle vänta till idag, husse tog på sig Tegsnesarna och vi drog till skogs en snöig eftermiddag. Husse sa att det var ett helt annat go i mig nu än innan operationen och att jag inte längre hostade eller blev trött och sackade. Det var tur att vi stack iväg för idag på dagen D är husse i Järpen och matte och tvillingarna är förkylda så någon skogstur lär det knappast bli. Sen har jag ju faktiskt mått oförskämt bra de här två veckorna, matte är dock lite besviken att jag inte glufsar i mig maten som när jag var valp. Men kära lilla kvinna, jag är ju en sofistikerad ung herre nu och ingen gris! Idag försökte matte med konststycket att borsta mig, håller på att tappa valppälsen och den ligger i drivor inomhus. Men det blev mest en massa tok för vem kan låta bli en borste som rycks fram och tillbaka i närheten av mig. En framtass blev klippt också för jag har lite problem med platåskor av snö när jag är ute. Men bara en för sen tjöt jag av skratt, jag är kittlig förstår ni. Så nu lär jag bli låghalt till råga på allt men min familj är den tålmodiga typen har jag förstått och en låghalt Garvin är bättre än ingen Garvin alls.

Nej nu ska jag se om tvillingarna går med på att ge mig en bulle, de brukar ha ett stort hjärta om det inte handlar om choklad för de säger att det är farligt för mig, FARLIGT?! Pfff, jag har överlevt både tåamputationer, halsamputationer, förgiftning och blodiga diarreer...men mina bröder är inte bara snälla, de är kloka också så det är bäst att lyda, men en bulle om dagen håller doktorn borta från magen (doktorn alltså, inte veterinären).

Det brinner...

...i min hjärna. Vet inte om det är tabletterna matte petar i mig morgon och kväll eller om det är hormonerna som löper amok men brinner gör det. Det finns så mycket jag måste göra och hela världen har fått nya färger. Jag älskar att hitta på nya saker. När matte sätter mig utanför hundgårddörren och tar av mig bandet för att släppa in mig dit så springer jag i världens fart till skogen och vet ni vad, min matte har inte en suck att hänga med längre. När hon ropar på mig så kollar jag om hon är på behörigt avstånd och eftersom jag är så stor nu att jag vet vad som är behörigt avstånd, så tittar jag på henne så att hon tror att jag överväger att komma men sen gör jag ett kast åt andra hållet. Jag hinner kolla en del på mina jaktmarker under den tiden hon förflyttar sig ner i skogen. Matte brukar muttra något om de stövare som ligger nergrävda på myren nedanför huset och jag brukar ge dem en barmhärtighetens tanke när jag susar förbi deras viloplatser. Men inte mer för jag är oövervinnerlig just nu! Husse??? Varför frågar ni om husse? Ja okey, husse lyder jag blint, det är något med den mannen...jag kan bara inte låta bli att se upp till honom. Matte muttrar något om manschauvinist igen men jag vet inte om det är mig eller husse hon menar....jag tror att det handlar om något mycket större, vissa har helt enkelt ledaregenskaper naturligt och andra får jobba hårt för att skaffa dem och matte är helt enkelt inte någon hardworker just nu. Men i mars ska vi fara till Hundens gård igen säger hon och få stöd. Jojo, det stödet minns jag från de gånger jag var där sist men matte talar så varmt om de människorna så jag får lita på henne. Det gör jag iallafall, litar fullständigt på henne och hennes omdöme, särskilt när vi möter andra hundar. Och det är klart att jag kommer tillbaka till henne när jag dragit iväg en sväng. Lagom till att det börjar ryka ur öronen på henne så springer jag till henne och sätter mig så fint och tittar upp på henne precis som jag lärt mig och då kan jag lova att det är svårt att stampa ner mig i något surhål:)
Min matte håller på att lära sig att bli jägare som jag berättade tidigare. Hon har ju varit tillsammans med husse i 17 år så hon har varit med en hel del på olika jakter men aldrig tagit sig för att skaffa en jägarexamen. Men nu så vill hon ha den färdig till hösten. Hon sitter och testar sina kunskaper på husse på kvällarna och både hon och jag förvånas över hur den store jägaren inte vet de mest basala och livsnödvändiga kunskaperna som t ex att lådan på hans hagelbössa inte heter låda utan baskyl;) Matte höll dock på att kasta in handduken redan första gången när läraren plockade fram sin hagelbock och sträckte ut den mot matte (den enda tjejen i sällskapet av hårdföra män i flanellskjortor;) och sa: nu blir du rädd va?! Matte tittade konfunderat på honom, vad menade han, bli inte rädd jag vill bara se hur du gör när du lägger an bössan och så log han lite förväntansfullt. Matte tog bössan och gjorde en anläggning som husse som är skytteinstruktör drillat henne i, i 17 år varmed läraren blev ställd och tog tillbaka bössan och mumlade i skägget, jaha du har skjutit förr...Hahaha, sen att jag och matte planerar att ha med små burar att stoppa riporna i när vi är ute och att vi redan samlar på flugor i dvala för att utfodra dem med behöver ju ingen veta, men hur var det nu med hur tillåtet det är att fånga fågel i fällor.....vi får helt enkelt fördjupa oss i "Jakten" ikväll när det blir fredagsmys. "Vad ska du göra om vapnet klickar? ladda det? Vad menas med "min hare"? Beroende på om uttrycket används samtidigt med ett dovt morrande så gissar jag att det är en vorsteh på jakt som uttalat det och då skulle jag starkt rekommendera att det betyder just "min hare". Över och Ut/WG

Nyopererad, igen!

Ja då var jag hemma igen efter ytterligare en operation (kortet är nytaget nu på morgonen så ni ser att mitt vackra yttre inte påverkats), denna operationen gjordes av min Kära Maria. Kom hem igår kväll med husse (som var med under hela ingreppet) men utan halsmandlar. Husse sa att de såg ut som röda blodsprängda tungor och Maria sa att de var verkligt fula och att det var bra att de försvann från min hals. Den ena gick dessutom sönder för den var så inflammerad.

Jag ska på återbesök om en månad så allt är borta men Maria var noggrann säger husse. Matte är förundrad över hur lite symtom jag visat ändå och givetvis har hon dåligt samvete för att hon väntat med beslutet (ska fundera hur jag ska kunna dra nytta av det). Dessutom hittade Maria en liten, liten plastbit från en leksak i en av fickorna där mandlarna ligger, än sen då, jag hade sparat den till ett senare tillfälle, man kan ju inte svälja allt på en gång, magen kan ju säga ifrån. På tal om magen, jag är SÅÅÅÅ HUNGRIG!!!! Har fått lite youghurt till frukost men min husse har gjort en älgstek som ligger och väntar på mig och jag ropar och ropar på den att den ska komma ner på golvet men den envisas att trycka i formen. Min matte säger att vi ska åka till stan och hämta min medicin och köpa god, blöt mat på djuraffären och ja varför inte men jag säger som småvalparna som är fyra och ett halvt, NUUUU, MAMMMAAAAAA NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Idag jagar husse älg, han har gett sig den på att han ska skjuta en älg även denna jaktsäsong men husse lille, det är inte många skälvande dagar kvar nu. Personligen tror jag att någon vill säga honom att det är dags att sälja studsaren och kanske kosta på sig en side by side. En riktig fågeljägare ska väl ha både en sådan och en bock;) Sen är det ju så mycket enklare att släpa hem lite fågel mot en hel älg....Min matte har en hel drös med böcker hemma nu som ska göra henne till jägare, mmmmm, vi får väl se hur många djur som kommer att fällas av henne, hon kan förstås alltid krama ihjäl dem....

Som avslutning kan jag berätta för alla tjejer därute att jag har skaffat mig en tatuering, en hemlig sifferkombination som jag inte tänker tala om var den sitter. Matte säger att det är för att man lätt ska kunna se var jag hör hemma om jag springer bort, snacka om att ta udden av det spännande faktumet att jag faktiskt har en nyritad Ed Hardy på ett ställe jag inte visar för vem som helst. Tänk vad ord kan beskriva samma sak på två helt skilda sätt....

Ma råkes! WG

Det är lite knöligt med datorn ännu, matte har den på golvet i småvalparnas nyrenoverade rum med en alldeles för kort kabel men hon säger att jag ska ha tålamod för hon ska skaffa labilt ledband, vet inte vad det ska underlätta mitt bloggande men det är mycket man inte förstår med människovärlden....t ex förstår jag inte det roliga i matte och husses kånkande av möbler upp och nerför trappan. Husse muttrar något om att matte måste bestämma sig någon gång och det är väl det hon gör, gång på gång på gång. Sedan förstår jag inte matte och husses önskan om att det någon gång ska bli ordning i det nya huset. Jag kan säga så här, att under min tid som hushund så har det aldrig varit ordning, jooo, när vi skulle visa lägenheten för köparna, DÅ var det ordning och reda (iallafall på ytan). Varför plocka och plocka när man kan göra roligare saker, vara ute t ex, vi har ju egen tomt nu och hela stora skogen att rusa runt i! Jag ska tydligen ta det lite lugnt nu, till veckan ska halsmandlarna väck och det är nog på tiden för Maria tyckte de var fula, hör och häpna, första gången en kvinna tyckt att något på mig inte är vackert. Dock träffade jag i väntrummet en liten söt setterflicka, engelsk, som satt och tittade hänfört på mig med öronen bakåtstrukna och flackande blick när jag som vanligt visade mina allra mest vågade hopp, tro mig, om man står helt stilla med öronen lite coolt upplyfta och sedan helt oväntat gör utfall åt lite olika håll med ett krumsprång på slutet så har man tikarna fast. Matte sa att settertiken nog blev lite rädd men min matte kan inte ha mer fel, jag ska lära husse lite av min teknik så ska det nog ta fart, det blir ju lätt slentrian efter 16-17 år sådär...

Till sist en liten hälsning till en annan dam därute, allrakäraste syster, vi säger så här: 3 veckor från idag, vilken dag som helst efter det, är du välkommen hit och förbered dig på ett snömoln i ansiktet när jag blåser ifrån dig;) Nu ska jag lägga mig och gnaga på köpmandisken i köket, jag låtsas att det finns något under den (George Clooney och jag är skådespelarkollegor), husse har dragit fram den och tittat men inte sett någonting men jag gnager vidare, jag vet nämligen att min matte inte gillar den nämnvärt och att den blev kvar när svärmor flyttade så med gemensamma krafter kanske den kan få en annan plats i huset:) Över och ut/WG

God fortsättning på Er alla!

Jag är kvar tro mig men min familj packade in mig i en bil tillsammans med alla våra möbler och mina personliga attiraljer: ett svart koppel (som jag nästan inte behövt använda på den nya platsen), en biabädd, Pipen, Snuggan och ett tuggben, och förflyttade hela flocken ut på landet och här är vi nu, jag har min plats i ett gigantiskt kök och när jag ska ut så drar husse eller matte bara på sig storstövlarna och följer med mig ut UTAN koppel! På tomten finns dessutom en mycket märklig men finurlig konstruktion som vi kallar hundgård och där tillbringar jag sköna, lagom långa stunder. Döm om min förvåning när jag efter några dagar upptäckte en själsfrände som smög ut ur den lilla stugan i grannhundgården. En hårig, lurvig sak som från början vände bort huvudet ifrån mig när jag gjorde mina fantastiska moves framför honom men som nu faktiskt morrar lite varnande åt mig. Han är en råbarkad typ, bor där för jämnan och ser skeptisk ut när matte pratar bäbisspråk med honom (jag blir så glad att jag nästan kryper ur skinnet, hon är så rolig min matte när hon låter så där) men jag vet att han tycker om mig, min granne, och min mattes försök att ställa sig in för han har svansen i en rulle på ryggen, ett vildsvin har jag funderat på om det är men matte säger att det är en älghund, sure, med knorr och inga horn....
Jag har också börjat jaga, vi åker skidor, antingen matte eller husse följer med mig ut i skogen mest varje dag och husse och jag har hittat en tjädertupp som vi besöker med jämna mellanrum och nu igår så luktade det så fantastiskt gott att min kropp stelnade. Kan hundar få Parkinson tänkte jag i mitt uppjagade sinne men när jag såg husses glada min förstod jag att vi inte skulle ila iväg till Maria den här gången.
Jag har varit med om ett mirakel, nej min hals är inte bra så den ska tydligen fixas snart, men om jag säger så här....död och begraven, på tredje dagen uppstånden igen från de döda....Jesus? nej, Pipen!! Dagen för julafton meddelade min familj mig att Pipen pga en rad Garvinomständigheter avlidit (bild kommer bara matte hittar kabeln som ska vara mellan kameran och datorn). Min Pipen, min bundsförvant som momma gav mig när jag bara var 8 veckor....Dagen efter kom Tomten med en ny lite tjockare Pip full med stoppning och med ansiktet helt intakt. Jag lekte en stund med den men jag vet inte, han är väl trevlig men jag gillar den lite skabbigare typen. Så häromdagen när jag kollade runt lite i det nya huset så kände jag en välbekant doft, det kunde väl inte vara, sniff, det känns precis som, sniff, PIPEN! Och där var han, min ruffiga, snuffiga kompis. Matte hade inte haft hjärta att slänga bort honom. Åh vad jag älskar den kvinnan! Och hon älskar mig, alla älskar mig, Garvin, Garvin, Världens Bästa garvin!