Till Er alla, en riktigt God Jul!

Send your own ElfYourself eCards

Julnötter och halsmandlar

"Nu är det första advent

och det första ljuset är tänt

och för Er alla som älskar mat

så smakar tangenten "2" på laptopen alldeles underbart!"

Varsågoda till Er alla ifrån Världens Bästa Garvin, en liten adventsdikt. Ja förfäras icke, jag är poet också!!! OCH i magen guppar en liten plasttangent runt som en liten båt. Matte säger med upprörd röst att det är SNABELATANGENTEN (!) ja, ja, whatever.....

Själv har jag börjat på förskolan, lärt mig massor, och slutat igen och det handlar inte om den psykotiska kvinnan som visade sig vara en riktig Darling egentligen. Hon kallar mig Lillprinsen så där där får ni kvitto på min charm och hur den går över eld och vatten och vackra fågellik och tar fångar och sätter dem i mitt kärleksfängelse (nej jag har inte tagit några smärtisar denna gången, det är hormonerna, matte säger att jag är som en rusig tonåring).

Det handlar om min hals och det faktumet att det känns som halsmandlarna ska explodera när man korrigerar mig med kopplet. Funderar över mitt pluskonto just nu, matte och husse har sett lite uppgivna ut ett tag för min hals är tydligen inte bra och det har fått den stora äran att själva besluta om mina halsmandlar ska knipsas (japp hon är i farten igen med tången) och om det i så fall ska ske före eller efter jul.....husse har jag hört säger, inget att tveka på, ta bort dem, men min lilla vackra matte är som vanligt lite oroad, jag tror det är min ringa ålder som spökar....och att jag återigen ska läggas på operationsbordet, SUCK! (var det hennes eller min suck, ibland är vi så lika;) Matte har iallafall för att underlätta mitt ätande köpt frysta korvar på djuraffären och när hon tinat dem så smakar de underbart! Jag äter faktiskt torrfoder också men i sån liten mängd att jag avsmalnade lite för mycket tyckte hon. Och mitt huvud säger ÄT men halsen AJ så hon tror att jag kommer äta torrfoder bara halsen blir bra. Däremot tittade hon lite misstänksamt på mig när jag tuggat i mig tangenten. Men som jag säger "en tangent om dagen är mumma för magen" sen får halsen säga vad den vill. Nu ska jag lägga mig hos mina valpbröder (konstigt, de är fortfarande valpar och jag tonåring???) och spela lite spel på datorn. Trevlig första advent! Undrar förresten hur Ö smakar......

Förskola

Nu har även jag börjat förskolan och jag förstår att människovalparna fick virus av att vara där! Det började med att jag åkte bil rätt långt, tillräckligt långt för att hinna ta mig en tupplur (det ordet behöver en ytterligare analys längre fram). När jag kom fram och hoppade ur bilen möttes jag av ett nattsvart mörker. Jag kunde höra hur det rörde sig runtomkring mig, det prasslade i gräset och jag såg skuggor som vajade av och an. Någonting frustade alldeles intill mitt ena öra och jag såg ett enormt huvud som rörde sig mot mig, bäst att schappa! Tyvärr hade jag mitt koppel på mig och jag gjorde krumsprång för att komma loss men överallt fanns dessa skuggor som gav ljud ifrån sig och istället drog jag vidare längs en väg. Där träffade jag på en liten söt retriver tik som jag slog följe med. Tyvärr hade min mage gjort revolt efter den första stunden av skräck så jag var tvungen att, som husse uttrycker det, vräka ur mig, mitt på vägen. Jag ber så här i efterhand om ursäkt om någon råkade kliva i det, min matte, som faktiskt var med (märkte jag låååångt senare) försökte städa upp så gott det gick där i mörkret. Efter en kortare promenad öppnades portarna till, ja jag trodde jag dött och kommit till himlen, ett stort rum som badade i ljus och mjuk mark med ljuvliga små hästbajsar inbäddade. I rummet rörde sig hundar av varierande raser och storlekar. ÄNTLIGEN skrek jag och började kasta mig av och an i kopplet, SLÄPP MIG, JAG SKA HÄLSA!!!!!JAG SKA LEKA!!! Men det skulle jag inte gjort för en psykotisk blond kvinna kom och tog mitt koppel och började buffa på mig med benen, här är jag, ja här är jag upprepade hon och ställde sig där jag stod och knuffade undan mig hela tiden. Ja jag ser det försökte jag lite försiktigt för att inte väcka eventuell vrede hos henne. Ja kom då, här är jag, här är jag, men kära värld, jag ser att du är där sa jag och försökte mig på att väsa till min matte som jag såg stod en bit därifrån, att: ring psykakuten! Jag vet ju att matte arbetat på en psykosavdelning, men matte såg lika förstummad ut som jag och så här i efterhand kan jag förstå att hon väntade ut kvinnan, för att sedan ta tillbaka mig. I 1,5 timme höll den här kvinnan mig, matte och alla andra i sitt våld. När hon släppte oss sa hon glatt, vi ses nästa onsdag!

Skulle inte tro det, eller hur matte?! eller hur matte?? ELLER HUR MATTE???????

Ni förstår vad jag gjorde mitt på vägen när vi gick därifrån också, eller hur?! Men mer som en hälsning denna gången, ni har väl sett Gudfadern med hästhuvudet i sängen;)

Hundinfluensa, fågelinfluensa, svininfluensa och koinfluensa

Jag har varit till min Maria igen. Matte funderar på om det finns årskort att lösa och det gör det hos Folksam har jag hört. Iallafall 100 dagarskort. Jag har ont i halsen igen, väldigt ont i halsen, så ont att mitt torrfoder river som eld i halsen. Så nu har jag fått pencillin igen. Maria stack ner en tops i halsen på mig och rörde runt i ena halsmandeln så jag är inte lika kär i henne nu som för ett tag sedan, men ganska ändå....Vi ska prova en kur till men om det inte blir okey så knipsar vi mandlarna säger matte. Hon är mycket för att knipsa den kvinnan, först en tå och nu mandlarna....

Jag hörde att min allra käraste syster Modesty Blaise stod för fågel häromdagen. Det har jag också gjort nu, matte är dock osäker på om jag inte stod på ko istället för det hade varit kor i inhängnanden tidigare. Men kära lilla matte, jag är ju en fågelhund och fågelhundar står inte på kor! Kohundar är vita med bruna eller svarta fläckar precis som korna, har ni någonsin sett en ko tecknad som en Gordon setter, men titta på tjäder- och orrtuppar, ja ganska snarlika eller hur?! Att jag inte blir filosof iställer för jakthund, jag har ju talang helt klart!

Min husse säger att jag inte är någon valp längre, han säger att jag är unghund och det stämmer nog. När jag går på promenad så har alla lukter nått en ny dimension och kan inte nog insupas. Jag har också märkt att det i mörkret lurar faror som måste bekämpas. Till en början försökte jag göra det själv men nu har jag överlåtit det till husse och matte. Jag har också börjat med något jag är mindre stolt över... den ena människovalpen var häromdagen ute på balkongen och släppte ner en vattenballong och gömde sig sedan för förbipasserande. Han kom inspringande glad och lycklig och skrek, jag juckade på balkongen! Nu menade han "duckade" på balkongen men det är det förstnämnda som min kropp gärna gör. Matte blir arg och husse blir jättearg. Men när människovalpen juckade på balkongen då skrattade de minsann och tyckte han var söt, prrf! Ja, jag lär väl lämna tonåren vad det lider, träffade förresten tre Irländska setterbrudar utanför affären och man kan tycka att de skulle bli överlyckliga över min uppenbarelse. Den yngsta tjejen blev det men de två andra surtanterna skällde ut mig efter noter så det var bara att dra vidare mot nya mål. Och jag är inte den som är den, häromkring vimlar det av settertjejer och jag har inga fördomar mot andra raser heller, det bor en söt liten vit dvärpudel nästgårds och hon verkar intresserad. Men säg det inte till matte, hon är som sagt mycket för att knipsa......Över och Ut/WG

Förskola och döda järpar

Människovalparna har börjat på förskola, det verkar kul för dem men icke för mig. Det innebär att jag är ensam ca 2 timmar varje dag (matte är med dem på inskolning, ja jag vet, något med skor men mer vet jag inte....) Som tur är finns det något som kallas virus på förskolan, vet inte om det är någon annan människovalp men det är något som gjorde att mina bröder valde att stanna hemma redan efter 4 dagar. Matte svär ve och fasa och undrar över nyttigheten med förskola och jag håller med henne! Så nu är de hemma igen med rinnande näsor (för alltid hoppas jag) och vi kan leka med Pipen oavbrutet. Matte brukar gömma honom och jag får snällt sitta och vänta men sen brakar det loss och jag kan säga er mina vänner att jag hittar honom ALLTID, idag trodde matte att hon var slug och lade honom högst uppe på bokhyllan men min Pipen har en säregen doft (människovalparna kallar den Blää) så det var en lätt match.

Som ni ser på bilden så har jag och min husse haft ihjäl en järptupp, ja den bjöd kraftigt motstånd och ett tag höll både jag och husse på att stryka med på kuppen men som den stående fågelhund jag är såå....hmmm....STOD jag ihjäl den. Oj nu kommer matte och säger att så var det väl inte...nää så var det väl inte, jag plockade den från ett järpträd, nähä inte det heller, jag smög mig fram och hoppade på den när den satt på marken och åt gräs...nähä....okey, den flög in i farmors fönster och var död när vi hittade den, NÖJD???? Men nu så har jag iallafall en morkulla i frysen och faktiskt två (!) järpar, för idag låg ännu en död järptupp på farmors gård, vad är oddsen för det? Och vad är oddsen för att en 7 månaders Gordon setter har 3, jag förtydligar, 3!!! jaktbara fåglar i frysen!!! Och vi har inte köpt en enda av dem. Hurra för Garvin, världens bästa Garvin!

PS Jo jag och kusin Viggo ska också börja på förskola och då tänker iallafall jag lämna människovalparna hemma ett par timmar så de får känna på hur det känns och jag tänker ha JÄTTEKUL! DS

Jag, en jakthund!

Hallå, här är jag igen, redo för ett nytt inlägg! Bilden är tagen i stugan och där är det snö vill jag lova. Barnen är mina människovalpar och den svarta ostkroken, det är jag, jag fick känna på snön en kort stund trots att jag var bandagerad. Tänk vad tiden går, är nog snart 7 månader känns det som och min käre husse säger att det är dags att ställa lite högre krav på mig. Jag är ganska lättlärd som ni säkert förstår och nu hörde jag husse säga häromkvällen till matte att hon inte fick börja slöa med träningen, först trodde jag det var hennes träning, tycker att hon börjar bli lite slappare i hullet, men det visade sig vara min träning. Husse säger att jag inte blir genomarbetad om det går för lätt och hon ger efter på kravet. Japp, jag kommer på hit men provar att sätta mig på lite olika ställen kring henne. Men nu är det slut med det tydligen. Matte tycker det var synd att hon inte hann med att gå förarutbildningen, hon skulle vilja ha lite mer ledarkunskaper säger hon för det är tydligen husse som haft "huvudansvaret" förut med de gamla hundarna och han grejar jag inte med i onödan kan jag säga. Ni ska se mig gå fot med honom, som en lydnadschampion. Med matte, nja, som en 7-månaders kanske...

Spårträningen men kusin Viggo uteblev. Försökte få matte att hänga upp en rådjursklöv i ett träd men icke!

Men igår fick jag följa med henne till Andersön och slippa kopplet och springa för fullt för första gången efter operationen. Och oj vad jag sprang, men något annat infann sig också och det var en känsla av att jaga. Vinden var perfekt för min stora fina nos och jag sökte ut på åkrarna för att sedan dra in på söket i skogen. Det var gammal, fin urskog med höga stammar så matte såg mig och jag återvände till henne med jämna mellanrum. Jag var dessutom inte rädd alls! Det var bara härligt och matte slängde sig på telefonen så fort vi kommit till bilen och ringde husse som är i Göteborg och SKRÖT om mig! Han höjde förstås inte på ögonbrynen, han vet ju vem jag är!

Tassen den känns riktigt bra, lite öm efteråt men jag har ju faktiskt amputerat en tå för bara 3 veckor sedan. Över och Ut!//WG

Tänk om jag svälter ihjäl kära, lilla matte....

Jag har fått min tass tillbaka, efter två veckors bortavaro har den återvänt, i ganska skabbigt skick kan jag lova. Vet inte riktigt vad den varit ute på för farligheter. Kanske är det tassen som är det sjaskiga förflutna som min namne Willie Garvin har....Iallafall behöver den tvättas nu, hela tiden! Matte förstår inte detta, hon morrar åt mig om jag tvättar för mycket, jag fattar inte, hon duschar ju varje dag, min tass har varit borta i fjorton dagar, då behöver den tvättas och det REJÄLT! Den är lite läskig att kliva på också, känns lite vinglig och öm. Maria har sagt att jag ska ta det lugnt en vecka till men sen ska jag få gå för fullt, ni fattar va vad det innebär? Bäva månde, eller:))

Kusin Viggo vill att jag ska hänga med och spåra vilt på söndag, hans matte springer runt i skogen med en rådjursklöv, ja ni vet de här knepiga människorna, och gör ett spår som Viggo sedan följer. Han är bra på det min lillkusin fast han bara är 6 månader men husse säger att retrivers är så....undrar om jag är så, matte undrar också...sedan undrar hon om det är fel att prova en setter på detta, om hon kan förstöra något för framtiden...husse tror inte det och jag tror inte det heller, vad är det värsta som kan hända? Att jag börjar jaga rådjur, ja jisses, tänk om jag börjar jaga rådjur....då går det undan kan jag säga. Huvva säger matte nu och ryser...men om någon därute vet om en setter kan lära sig spåra utan att för den skull riskera någon annan färdighet så tar hon tacksamt emot svar på den undringen.

Min husse fyller år idag, han är verkligen jättegammal, gammhundarna i familjen blev 11 och 12 år och de var gamla men husse är 39! Det är knepigt att matte kan ha honom hemma...men han äter ju bra och rör sig tämligen obehindrat även om han har lite ont i kroppen och han är hyfsat pigg och klar i huvudet. Han ska på älgjakt i helgen igen och då blommar han upp som en unghund igen. Vi får ta ett år i taget säger matte och blinkar åt mig.

Är ni fortfarande hungriga mina kära kullsyskon? Jag har faktiskt tappat min fantastiska aptit och Maria säger att det inte beror på halsen för den är fin, husse säger att det är för att matte klemat med mig under första operationstiden och blandat i lite extra mjuk mat i torrkulorna, matte tror att det är det och att jag varit så orörlig en tid, även en tid innan operationen var matlusten på nedåtgående och då tolkar matte det som att jag hade ont. Jag tror matte är en riktig analytiker, hon funderar över allting (mest om oss valpar i familjen) och oroar sig, ofta helt i onödan...Husse säger: ställ fram kulorna och äter han inte dem så ta bort dem igen (menar han sina eller, grrr), Maria säger: en hund svälter inte ihjäl självmant så ge honom bara torrfoder tills han äter igen. Men jag vet inte, visst har väl små värnlösa, valpar svultit ihjäl förr, eller hur matte...

Pipen och Jag

Får jag presentera min vän "Pipen", han är hund som jag, busig som jag, något tilltufsad som jag men trogen ända in i märgen och ljuvlig att kela med (låter som mig även det med). Jag fick honom av momma när jag träffade henne första gången, hon hade varit på semester och köpt honom i en hundaffär, hon köpte en till likadan till kusin Viggo. Pipen har en pip i magen som låter när jag biter på honom men det gäller att träffa rätt och det gör jag förstås varje gång. Jag vet ärligt inte om Viggo fattat galoppen än men jag piper på honom alla tider på dygnet, Pipen alltså inte Viggo. Viggo och jag har inte träffats på länge, jag får inte för matte för hon tycker vi busar för mycket och min tass måste läka först...det börjar bli segt, jag och tvillingvalparna klättrar på väggarna, vi vill ut och ruscha runt. Människovalparna får inte springa ut själva här på Frösön (inte jag heller) och nu när jag är justerad så blir det inte så mycket utevistelse för dem heller eftersom jag behöver passas. Men vi leker så vilt med alla leksaker att mattes päls börjar skifta i grått uppe på huvudet. Människovalparna har en låda med gosedjur som man drar ut och jag brukar lurpassa på den lådan och så fort den åker ut en bit så snor jag ett gosedjur och drar iväg, förhoppningsvis ser ingen men tyvärr gör de nästan alltid det men då brukar jag få Pipen och han kommer som en glad överraskning varje gång! PIPEN ropar jag och biter honom i magen femtusentrehundra gånger.

Idag bet jag nästan igenom bandaget för det kliar så infernaliskt och matte som sett gult snusk och lite blod i bandaget när hon skulle byta drog iväg med mig till Maria för hon var rädd för infektion...Det var det!!! Men mellan trampdynorna, inte i såret:) Jisses vad matte var lättad efteråt. Så nu har jag stjärtsalva på tassen, människorna är inte kloka men det ska tydligen vara bra. När jag kom till veterinär Maria så pep jag och trampade i väntrummet och matte tänkte att: Jaha nu har han blivit rädd för veterinären, det är ju inte så konstigt, men det var ju för att jag ville in till Maria, jag känner ju henne och hon pysslar så mysigt med mig och min tass, jag tror jag är lite kär i henne! Och idag fick tassen bada i en liten kopp och när Maria kramade ur vattnet så gjorde det inte ont alls. Jag blir norg bra igen, det känns så, på måndag ska stygnen bort, håll tummarna för att det blir så! Slick och Hopp/WG

Första snön...

Vet ni att det tar 3 sek för en snart 6-månaders Willie Garvin att krångla sig ur tratten, jag har tränat i en vecka nu och blivit snabbare för varje gång. Nyss stoppade matte in mig i hundburen i bilen med tratten och när hon tittade på mig igen så var jag utan tratten, tri trolleri!

Snart tror jag hon, ursäkta ordvalet, skiter i tratten, inte bokstavligen dock:)

Jo nu har vi varit iväg till veterinär Maria och bytt bandage och tittat till såret och vet ni, en tå är faktiskt BORTA! Maria hade laddat upp med många jodopaxtussar att tvätta med men något förvånad konstaterade hon bara att det inte behövdes för det var så torrt och fint och matte som var lite oroligt för att det skulle se läskigt ut tyckte att det var jättefint, men hallå, en ynka liten tå är ju borta, inte en hel tass! Och vet ni vad, jag tror jag har mindre ont nu än innan operationen och jag längtar efter att ta bort bandaget och alla stygnen. I helgen var vi i fjällen men det var inte särskilt kul att behöva gå omkring i koppel hela dagarna. Jag kan heller inte riktigt förstå varför, har jag gjort något eller vadå? Men matte vill inte att bandaget ska bli blött. Jag har fått en fin röd handske att ha på tassen men hon verkar ändå rädd att jag springa bort den och bli blöt och det kan jag i och för sig förstå....

Den första snön dalade iallafall ner utanför fönstret i stugan och snart är det vinter och då ska jag och människovalparna tumla runt i snön och jag ska få åka kälke, vad nu det kan vara...det låter ju lite som kärlek så det är säkert något trevligt.

Nyopererad

Okey, så var man då konvalescent. Vet inte riktigt vad som hände. Åkte bil långt, träffade två kvinnor i gröna kläder, somnade i mattes famn och när jag vaknade stod hon där också men jag var inte i samma goda form som när jag tuppade av. Drogad? Mycket möjligt, hade inte koll bakåt när jag stod på britsen hos veterinären och sköterskan nöp mig så behändigt i kinderna och pratade tokigt med mig men visst stack det väl till i låret, om jag inte missminner mig...

Nu har jag ena tassen i stort bandage och en parabol på huvudet. Den som uppfunnit detta sattyg till tratt, visa dig för mig! Som antenn har den ingen funktion, får inte in en enda frekvens, och som lampskärm, okey, men inte på mitt huvud! Till råga på allt har jag öroninflammation och förstorade tonsiller MEN jag har fått medicin! Pencillin med köttsmak, japp, men det måste vara en människa som hittar på något så dumt. Jag får också smärtpiller som gör mig till en kul kille, men med honungssmak, jag är väl inget bi???? Det måste komma från samma stjärna som skapat tratten. För de som följer mitt öde kommer jag att skriva mer när jag gjort en check av tassen, bandaget ska av på måndag och bytas om jag inte lyckas ta av det innan, men matte är som en hök! Även om jag är lite skäven nu så går jag från klarhet till klarhet vad gäller mitt utomordentliga utseende. Kvinnorna faller som furor, senast nu två veterinärer som öst beröm över mitt vackra gordon setter huvud. Vad månde bliva, Casanova, Don Juan? Champion säger husse som vanligt förstås och det låter något det eller varför inte kantarell?

Lugn bara lugn...

Bara lugn alla mina fans! Min tass är bättre och ni som väntar på en operationsberättelse får hålla er ett par veckor till, för det är vad matte tycker att vi kan vänta. Hon säger att jag ska få lite mer tid att mogna fysiskt. Psykiskt däremot är jag mycket mogen:) Jag har fått höra att min husse var väldigt emot att skaffa en Gordon setter igen. Han brukar säga att det höll på att sluta med skilsmässa (vad nu det betyder) innan jag släntrade in med min ljusblå matkopp och gröna gosefilt. Nu är jag husses champion (vet inte vad det betyder heller men har en vänligare klang) både vad gäller utställning och jakt, jisses, betyder det att jag har mycket att leva upp till eller betyder det att jag bara kan fortsätta vara Världens bästa Garvin?

Nu har jag börjat tycka att det är roligt att komma till matte och husse igen när de ropar på mig. Oftast betyder det att om jag kommer dit får jag efter en liten stund fortsätta med det roliga jag var tvungen att avbryta, i mitt fall oftast springa! Matte och husse hade ett euforiskt (ja jag är 5 månader och kan sådana uttryck) ögonblick häromdagen när vi var där husse jagar älg. Husses farbror har kalkoner och de rymde ifrån sitt hägn och mitt bland dessa ENORMA fåglar stod jag. De luktade inte så mycket fågel kan jag säga, mest skit om jag ska riktigt ärlig men ivrig blev jag förstås när de började kackla och löpa amok. Husse ropade stanna och satte upp handen i luften och DIMP ramlade stjärten i backen. Sen satt jag där och medan man började samla ihop kalkonerna ropade husse, hit, och jag kände helt enkelt att det var dags att avlägsna sig bort till honom och tro mig, jag hade inte en enda fjäder mellan tänderna. Men next time säger jag bara, så kanske det blir en kalkonstek;-) Husse får väl helt enkelt komma ihåg att ta med bössan nästa gång.

Bättre tålös än rådlös

Jag har tre tassar med lagom med hår och så har jag en tass som är ludnare än de andra. Matte och husse har nog trott att det beror på att det ser mer ut, när jag saknar en tå och att det växer mer hår där tåbiten fattas ,men jag vet ju att det är för att jag inte använt den tassen lika mycket som de andra. Matte har tittat lite misstänksamt på mig under veckorna som gått men jag har kamoflerat det väl, vill ju inte att de ska tro att jag är svag på något vis. Men faktum är att jag inte satt ner hela tyngden på den skadade tassen, det gör ju faktiskt lite ont att göra det. Nu verkar de ha kommit på det så nu kan jag stå på tre ben emellanåt, de kommer inte att köra iväg mig för det. Jag hade en trevlig kväll med Kusin Viggo i skogen häromdagen och sen var det bara tre ben som gällde i två dagar. Iförrgår var jag och matte till veterinär Maria och hon undersökte mig och min tass och den är ganska ond när hon trycker och klämmer så det har blivit en överansträngning i benet, alltså tåbenet. Nu tar vi det lite lugnare men det är så urbota trist, jag vill springa, ruscha, hoppa, trixa, lattja osv osv i all oändlighet. Vi har hittat en, vad vi tror, bra veterinär i Härjedalen som också är lagom i pris. Bara en tredjedel av vad matte säger att Norge och Sundsvall tar, och en fjärdedel av vad Östersund tar. Nu säger min matte att det inte är priset som avgör men när priset är hos en erfaren veterinär så väger det tungt. Vår veterinär Maria säger att veterinär Karin på Djurhälsan i Härjedalen är duktig och matte säger att hon var väldigt bra och noggrann med Race som var hanen i huset innan mig och hade stora besvär med magen. Pahh! Mage och tass är väl olika saker kan tyckas men jag få väl lita på matte. Fast matte litar nog inte riktigt på sig själv, jag tror hon vill ha en femstjärnig ortoped som gör detta ingrepp:) Men i september bär det iväg, veterinären tycker det ska göras så fort som möjligt. Matte är orolig att jag är för ung, hon har läst 6 månader någonstans för att sövas men veterinärerna verkar tycka att det är okey...Jag blir 5 månader på onsdag och sedan får jag en halv vecka till. Nu ska ju husse fara ut i älgjaktskogen (fråga mig inte vad som drar med den jakten, tidiga kalla, regniga morgnar, sitta och halvsova mot en tall och inte se en enda älg. Nu brukar min husse faktiskt skjuta minst en älg per år men ändå, de luktar ju inte ens gott...) så vi får se om matte skjuter på det ytterligare en vecka men det är tydligen inte helt enkelt att se på när jag har ont och inte kan röra mig som jag ska. MEN SEDAN NI, får ni se upp i buskarna när Världens Bästa Garvin fortsätter sin framfart, bäva månde....ALLT OCH ALLA!

Sista sommarmånaden

Så börjar sommaren lida mot sitt slut, min första sommar. Om jag ska summera den får det bli, hurra för skogs- och fjällpromenader utan koppel, hurra för sand och grus och blåbär. Blää för regniga dagar, hellre lite kiss inomhus än utomhus kan jag säga, Husse sitter på huk vid min plats med kopplet i handen och säger att en Gordon setter är stark och uthållig och att en Gordon setter inte skyr något väder. Jag säger: Gå och lägg dig igen, det regnar ute och jag har en stark och uthållig blåsa.

Annars lunkar det på, jag har hört matte och husse fundera över om de ska flytta upp till stugan ett par månader och pendla till arbetet (husse), håll tummarna för det! Tänk en klar september eller oktobermorgon, kanske lite frost i gräset, hög, frisk luft och att få gå upp på fjället. Ja, jag vet ju inte egentligen eftersom jag aldrig upplevt det men jag kan känna i generna att det är något särskilt. En Lisa för själen som matte skulle säga. En Garvin för själen skulle jag säga, för det är den effekten jag har på folk.

Tyvärr har jag börjat känna av min avsaknade tåbit litegrann, kanske har jag gjort det ett tag, inte när jag springer men när jag går eller står vill jag gärna lätta på de foten litegrann. Jag tror att det väcker en viss gnutta av oro hos matte, att det visar sig så pass tidigt men lugn bara lugn säger jag, Maria (vår veterinär) har sagt att det går att fixa bara jag bli gammal nog och kanske växer min tass till sig så att det blir bra ändå utan operation. Jag har inte direkt ont tror jag för när det gör ont då brukar jag skrika utan det är nog mer som ett obehag (nu är det matte som spekulerar). Hur som helst så har jag en uppmärksam och omtänksam matte och husse som håller koll på min tass och som inte låter mig nöta asfalt i onödan, det finns ju gräs och mossa:)

Vi trivs väldigt bra vår flock med varandra och jag älskar människovalparna. De springer med mig och jag får ligga bredvid dem och leka med lego och vilda djur och ibland brottas jag med en flodhäst som är större än mig! Sen älskar jag att ligga i knäet hos matte, vi brukar göra det små stunder när det är lugn och ro härhemma, jag gillar andra knän också, jag har en momma och en moffa som också förstått min passion för detta. Jag kan vara överallt, det är jag riktigt bra på! Igår var vi och hälsade på min gode vän Sven, nu har han dock ätit, vad jag tror, någon form av kosttillskott (hans husse säger att det stavas Happy Dog men jag blev nog bara smalare och smalare av den dieten) och fördubblat sin storlek både på höjden och bredden, så någon brottning blev det inte. Jag gjorde dock en rejäl runda mellan hundgårdarna på personbästa medan pointrarna avundsjukt skällde efter mig. Sedan fick matte och husse och småvalparna rusa runt ute på åkern och titta på när två av pointrarna hittade igen rapphöns och en fasantupp ute bland kornet, undrar vad bonden tyckte om deras framfart bland grödorna. Själv tyckte jag det såg roligt ut, först två mastodontpointrar som dök upp och ner i gräset som jojos, sen deras husse som rusade efter och gestikulerade än hit än dit och sen min husse och matte som försökte hålla jämna steg med människovalparna antingen i famnen eller i handen. Vilka tokfransar! Själv har jag en egen morkulla i frysen som inte gör något väsen av sig, husse hittade den vid kyrktornet, den hade flugit in i ett fönster och dött, säger han...Men jag vet ju att han varit ute och plockat den bara till mig. WG

Bättre tandlös än rådlös

Jag har tappat en tand, eller två. Efter ett regelrätt slagsmål (övning) två vänner (och kusiner) emellan kunde matte och moster se blodstrimmor i Wiggos päls. Deras blickar föll förstås genast på mig och en grundlig undersökning gjordes. Blod i munnen och minus en framtand, en annan framtand såg aningen intryckt ut. Hur kan detta gått till diskuterade matte och moster, de hade faktiskt vaktat oss hela tiden....men så här ett par dagar efteråt är det ju faktiskt så att det är mjölktänderna som börjat lossnat och nya fina tänder tittar fram. Aningen tidigt tycker matte som trodde det var ett par månader tills detta skulle ske men min husse som har svar på det mesta tycker förstås att jag är extraordinär även där!

Matte och husse har tydligen läst min blogg för vips när jag inte kommer på hit så springer de tokarna iväg åt andra hållet. Vart ska ni skriker jag och jagar efter och då får jag så mycket beröm att kanske, kanske kommer jag att ta fasta på det och fortsätta komma även i framtiden. Stanna är jag fantastiskt duktig på. Matte och husse använder stanna med handtecken istället för sitt och jag sätter mig som den väluppfostrade hund jag är. Idag var vi och badade (simmade för första gången) och en stor Golden retriver badade och hämtade saker i vattnet en bit bort. Jag ville förstås springa dit och heja på honom och låta honom få träffa MIG men precis när han skällde uppmuntrande mot mig och jag tog två långa språng, hörde jag det välbekanta STANNA och vad tror ni min stjärt gör då? Jo dimper ner i backen. Åh vad jag var bäst då!!!

Förra helgen var vi till fjälls och jag plockade både blåbär och mylta, nu hamnade förstås allt i min mage medan matte, husse och de andra valparna envisades med att stoppa godsakerna i en hink. Svampar har jag märkt är små läckerheter som står och lockar på mig. Matte letar febrilt efter en nybörjarmanual hur man magpumpar en hund, just in case, men mamma lilla jag lovar, så länge du utfordrar mig REJÄLT med mitt älsklingsfoder så ska jag försöka låta bli;) Över och ut för den här gången/WG

Manschauvinist javisst!

Jag har glömt bort hur man gör när husse och matte (alfapappan och alfamamman) kallar på mig. Eller så har jag blivit döv....matte säger att jag bara är olydig för det har hon läst men jag vet inte riktigt det jag. Egentligen är det väl så här att jag har kommit med liv och lust och fått en godisbit men tyvärr har det varit inslag av att jag fått koppel eller lyfts in i bilen vilket gjort att jag tvekar och sätter mig en bit ifrån. Nu är frågan hur bestämd ska matte och husse vara? Inte alls eller mycket bestämd? Jag är ju bara 15 veckor....visst borde de veta bättre som haft två av min sort förut men icke! Tacksam för förslag!

Sen till min sjukdomshistoria, förutom fågelinfluensan (det måste väl heta det när man blir eld och lågor över fåglar i varierande storlek) så drabbades jag igår av att ena framtassen slutade fungera. Det gjorde så ont att jag bara skrek när jag råkade kliva på den. Min hårt prövade matte undersökte den noggrannt men jag skrek till henne att den måste vara bruten! Så kändes det!! Eftersom min matte är av den oroligare sorten var det tur att Moffa var här och kunde se min prekära situation, annars hade ingen trott på henne när hon skull förklara hur ont jag hade. De hade bara ryckt på axlarna och sagt att hon är överbeskyddande. Veterinärsamtal igen (klippkort kanske skulle införas) och en tid. Matte frågade veterinären om det var okey att ge mig mat innan besöket och det var det. I och med skrammlet av de små ljuvliga kulorna i matskålen så skedde något mirakulöst, jag kunde gå, I can walk again!!!! Efter timmar av outhärdliga smärtor. Något stapplande till en början men sedan obehindrat. Min matte avbokade förstås tiden men nu börjar hon fundera på om det hon läst om Gordon setter hannar, att de skulle vara lite av manschauvinistiska med sina kvinnliga ägare, skulle stämma....Jag vet inte det jag...

Jag hörde husse och matte prata på kvällen om oron för en avsaknad baktå som fanns till en början (en gammal krigsskada) som hittills inte varit något problem alls. Istället har jag haft magsjukor, ögoninflammation och nu ett avancerat brott på tassen;-)Och så denna kroniska fågelinfluensa. De ska härdas människorna! Och ikväll blir det kanske fjällen igen, hi, hi, vad månde jag hitta på då?! Fortsättning följer...

FF, KF och ADHD

Okey så här är det, jag har varit till Fäviken Game fair, ett ställe med klass om jag får säga det själv. Jag viftade uppskattande åt själve Greve Noppe Lewenhaupt, åt souvas och förgyllde hela tillställningen i allmänhet. Min alfamamma tyckte jag skötte mig utmärkt, nyfiken och orädd som jag är. Tyvärr fick jag insikten att inte riktigt alla älskar och uppskattar mig. En liten ful (och det får jag säga) terrier hade mage att nafsa efter mig när jag nosade på honom. Men man får ha förståelse med honom, 20 cm hög och fullvuxen, vad ska man säga....Själv växer jag så att det knakar, mina ben är något för långa för vad min hjärna hunnit förstå så ibland snubblar jag på den nedersta delen som de andra kallar tass, jag tycker för tillfället mest det går under benämningen bihang. Annars är livet rätt skönt, tyvärr hittade jag ett något mosigt, väldigt dött och oidentifierbart djur i stugan som slank ner och fyllde magen på ett behagligt sätt men som lämnade min kropp kraftigt genom två kroppsöppningar. Alfamamman trodde nog jag skulle kasta in handduken och värmde upp bilen för ilfart till Norge eller Falun men alfapappan som är mer av den starka sorten (hmmm) bromsade det hela en stund så att jag hann hämta mig lite och nu är jag på G igen. Men det ligger ett outtalat hot i luften här hemma om koppeltvång, de skulle bara våga....Min vän Sven och jag har ju planer på hur vi ska ta oss in i fågelhägnet hemma hos honom till hösten och då är det FF och KF som gäller, på tal om bokstavskombinationer, alfamamman säger att jag är ADHD när jag är som mest vaken, jag föredrar WG. Över och Ut!

Jag tror jag kan det

Åh vad jag är läraktig! Jag bara lär mig och lär mig och lär mig hela dagarna. Jag kan sitta, jag kan komma på inkallning, jag kan stå på både gråsparv och skängelmy. Jag kan hämta allsköns ting och bära hem dem till min flock. Jag kan hoppa högt och fort och jag kan äta stora mängder och sedan hicka. Jag kan klippa klorna och borsta pälsen och jag kan peta öronen med tops. Jag kan skälla på ytterdörren när jag är bajsnödig och jag kan säga till alfaföräldrarna på natten när jag vill gå ut. Jag är nog bara bäst när det gäller tror jag och grädden på moset är nog att jag faktiskt också är bäst när det inte gäller.

På onsdag är jag 12 veckor, tänk vad tiden går, jag har varit snart en månad i mitt nya liv, det gamla minns jag inte så mycket av men min alfamamma brukar vara glad att jag har den bakgrund jag har. Inte så tvivelaktig bakgrund som min namne från Agent X9 utan en stabil uppväxt med en fostrande mamma och med mycket kramar från 3 vackra, unga flickor. Jag gillar kramar förstår ni och att ligga i knäet på någon jag tycker om, jag tycker också om att få följa med och det gör jag alltid.

När du ser att någon sätter på sig sina stövlar, kan du vara ganska säker på att Något Spännande ska hända, glöm aldrig det! WG

Magsjuka

Jag har fått min alldeles första magsjuka. Det som började i dur på en solig sandstrand full med allsköns läckerheter slutade i moll hos veterinären med blod i bajset. Ja moll och moll, veterinären visade sig vara en mycket kelsjuk kvinna, precis som min alfamamma.

Tänk att lite bajs från en gås kan ställa till sånt obehag, eller var det den där geggan som luktade så delikat eller kanske någon av örterna jag avsmakade...vem vet, iallafall så äter jag numera majsvälling, risavkok och ngn god smörja på burk.

Förutom min första magsjuka har jag varit med om en riktig skräckupplevelse. var och hälsade på en god vän i min egen storlek en som (utan att ha nämnt det innan) har 4 st äldre vänner varav två höll på att äta upp mig! Jag sprang det fortaste jag kunde med min allra mest skräckinjagande pälsresning (både fram och bak för säkerhets skull). Jag visste inte vart jag skulle ta vägen men då kom alfamamman med stora kliv och styrde upp situationen och skickade iväg 30 kg:s klumparna, Kom igen om två år skrek jag efter dem när de lommade iväg!

Vet ni, innan jag kom till denna världen (den nya) fanns det två andra Gordon setter i flocken. Det var en stark, mjuk, vacker hane (som mig) och en liten, envis men bedårande tik. Tiken var äldst men det skiljde bara ett år emellan dem. Tiken kom till flocken ungefär samma tid på året som mig, hon förändrade mycket. Den ena alfaföräldern lade ner sin själ för att fostra henne och den andra alfaföräldern hittade sin själ igen. Året därpå kom hanen till flocken. Han var tikens motsats, mjuk, lyhörd, enkel i sitt sinne. Han kunde ligga och höja än det ena än det andra ögonbrynet och klura på vad som fattades honom. Oftast visade det sig att han var törstig och en skål med vatten fick honom att glömma de djupaste funderingar. När jag var ungefär två veckor dog de. Först hanen och några dagar efter tiken, min alfamamma började söka efter mig, först av ren och skär sorg, men sen för att tomrummet var så stort och behövde fyllas. Nu är jag här och De är där och i tomrummet huserar jag, men inte ensam, aldrig ensam...

Kusin Vitamin

Jag har fått en kusin, om jag är 10 veckor så är han 9,5 veckor. En lillkusin med andra ord. Vi var på väg ner till sjön när vi mötte dem, min kusin och hans flock. Först tittade han bara på mig en lååång stund medan jag skuttade omkring och gjorde mina allra coolaste settermoves. Sedan luktade han lite på mig och tittade en låååång stund igen, jag kan inte ärligt säga att jag vet vad han tänkte, tyckte han att jag var den coolaste valp han mött eller tyckte han att jag var en alien som precis landat mitt skepp i närheten....det kändes som det senare men jag väljer att tro det förstnämnda. Jag tror att han uppskattade mötet, han har haft det lite kärvt med att anpassa sig till det nya livet min lillkusin men nu tror jag han andas morgonluft igen när jag kommit in i hans liv: Garvin, Garvin, Världens Bästa Garvin! Och så Wiggo förstås!!

Miniweekend

Vi har varit på miniweekend hela flocken. En fyradagars tripp med resa i 1:klass Dogbox, 2 övernattningar med HELPENSION (mycket bra mat) och en utflykt ingick i programmet. Jag hade med mig egna lakan, dvs min pläd hemifrån och min Snugga och min Bugga. De andra valparna hade varit där förr för de hade leksaker kvarlämnade. Vi hade KUL!! Inget koppel på hela tiden och fri in- och utpassering genom dörren. Fotboll, stentuggning, grävning i sandhög med de andra valparna, ålning medels hasning under huset och tyvärr fick en och annan kuse sätta livet till...Utflykten gick till Fjället. Vackert, hänförande och rätt tröttsamt efter en stund men som tur är, är mina alfaföräldrar och kullsyskon kloka människor och lät mig bestämma när det var nog. Även den här gången togs många steg lite grann från ovan i famnen på någon av ovanstående. Vi har en visselpipa i flocken som talar om för mig att det är dags för något i magen (som om jag inte skulle känna det själv). Men alfaföräldrarna och de andra valparna verkar stormförtjusta när jag kommer springande så jag tror vi fortsätter med det ett tag till.
Nu ska jag vila mina trötta ben för imorgon är det en ny dag. Ma höres!

Hundväder

Varför säger man hundväder egentligen, när det regnar? Hundväder är väl egentligen en lagom varm och skön dag när man kan rulla sig i gräset och värma magen i solen, när man kan hoppa runt i höggräset på skidleken och när man kan klättra uppför en jordhög och sedan åka på mage nerför och jaga stenarna och jorden som rullar framför framtassarna? Varför säger man, blöt som en hund? Jag har sett både älgar och björnar som varit blötare än mig. Varför säger man hungrig som en varg och inte hungrig som Willie Garvin, DÅ skulle hunger få en ny innebörd och nå en ny dimension! Sådan husse sådan hund, hmmm.. Alfamamman säger att alfapappan mer liknar en ettrig terrier av något slag än en Gordon setter men jag kan ju vara piraya och det är väl nära nog, ... Över och ut från WG den här gången.

Jag har en flock, en alldeles egen flock som ser lite annorlunda ut. Jag har sett ute på nätet en kennel som förder upp nakenhundar, kanske är det sådana i ganska varierande storlek. Det finns två stycken i min flock som måste komma från samma kull, kanske till och med samma kull som mig, jag vet inte riktigt....Hur som haver så har vi börjat följa med alfamamman på promenader, eller äventyr kallar hon det för. Hon packar en ryggsäck med färdiga smörgåsar och saft och en påse med godis till mig, hon klär på de andra valparna kläder (nakenhundar behöver det när det är lite kallt) och mig klär hon på ett koppel. Själv hänger hon visselpipan runt halsen och flätar ihop de hängande öronen. De andra valparna bråkar en del innan vi kommer ut och de pinkar strax innan de tar på sig skorna och ibland pinkar jag också en skvätt för det tar sån tid men sen är vi på väg. Vi valpar springer gärna efter varandra, jag har ju det här otrevliga kopplet till att börja med men efter sådär en miljon steg slipper jag bandet, det är bara det att en miljon steg är ganska mycket för en 9 veckors mig även om många av dem tas i tryggt förvar i alfamammans famn och äventyr är också ganska mycket för en liten mig så när den stora ruschen kan inledas så föredrar jag att sätta mig ner och insupa lite kall sommarluft och slå på en och annan dunig maskros. Du är för ljuvlig säger alfamamman och de andra valparna rullar runt på sidan av mig.

Nu är jag här. Ja häromkring, har jag varit i snart 9 veckor men HÄR är jag nu! Agent Willie Garvin till er tjänst. Jag kommer att utforska världen, för det mesta i smått men vem vet, jag har sett större hundar än mig.